Finska rötter  

Knivkurs. När man smakar på ordet så känns det kanske inte i första hand folkbildningsmässigt. Men blickar man lite över sin egen storstadshorisont och hamnar i Nyskoga i nordvästra Värmland så blir det plötsligt alldeles naturligt som en del av folkbildningens
kulturbärande uppgift.

Ett gäng män och pojkar i åldrar mellan 14 och 80 träffas mitt i de gamla finnmarkerna och skaffar sig kunskaper om självhushållets
viktigaste redskap. Tillverkar sitt eget skaft av olika material och efter eget huvud och sätter ihop med det utvalda bladet, skär ut
delar i grovt läder till slidan.

Förutom att det bara är deltagare av hankön i gruppen så är den en salig blandning. Där finns rakt nedstigande skogsfinneblod,
talas både norska, danska och holländska
med värmländsk brytning.

– Det känns väldigt typiskt för bygderna här uppe, säger Gunilla Sundblad på Studiefrämjandets avdelning i Torsby. Här finns
djupa traditioner av inflyttning som givit ett särskilt kulturarv att förvalta, dessutom innebär närheten till gränsen ett naturligt samröre med Norge.

På senare år har det också skett en nyinvandring av holländare. Människor som sökt sig till bygderna runt tätorten, inte precis för att leva det liv skogsfinnarna en gång gjorde, men för att få vistas
nära naturen. Inte är de så jättemånga till antalet, men tillräckligt för att märkas.

Gunilla förstår dem. Hon hamnade själv en gång i tiden lite av en slump på en utflykt till finnskogarna och fäste sig vid naturen i de
gamla kulturbygderna, lärde sig mer om finnkulturen på en universitetskurs och fick så småningom chansen att bosätta sig. Sen
har en del av folkbildningsuppgiften blivit att just föra finnkulturen vidare.

Avdelningen har en tradition av studier kring finnkulturen. För några år sedan kördes tio cirklar på raken i ämnet Finnskogen i fokus.

– Just nu har vi ingen cirkel igång, det är nog dags att dra igång igen i vår. Men vi har ju ett stort intresse för släktforskning och i
de cirklarna upptäcker nästan varenda deltagare att de har rötter tillbaka till skogsfinnarna, så man kommer ständigt in på finnkulturen.

Folkförflyttning
Det var på 1600-talet som den stora folkförflyttningen av skogsbönder från Savolax i östra Finland över till Sverige skedde.
Anledningarna att de gav sig iväg anses vara flera; nödår i hemtrakterna, förtryck från adeln, ofred och flykt undan soldatutskrivningar.

Dessutom tröt skogen, skogsbönderna behövde mogen granskog för sitt svedjebruk. De första inflyttarna i Sverige slog sig ned i Sörmland och Östergötland, det antas vara framför allt andra generationen som gav sig av västerut till gränstrakterna
mellan Värmland och Norge för att hitta nya marker och livnäring. Området de mellan 8 000 och 9 000 finnarna slog sig ned
på är ungefär 14 gånger 4mil och sträcker sig en bit in i Norge. De uppförde sina enkla rökstugor i gammal tradition från Savolax
och började bruka skogsmarken bit för bit.

– Det här var människor som såg möjligheten att bosätta sig där ingen annan bodde. De hade kunskapen med sig och kunde läsa
av naturen, och fixa sin överlevnad, säger Gunilla. Visst, svedjebruket tog mycket mark i anspråk, men de förstörde inte mark och grundvatten med sitt bruk!

Hårdare tider
På 1700-talet blev tiderna hårdare för skogsfinnarna. När de kom erbjöds skattelindringar och t o m ersättning för att de brukade
skogsmarken, nu förbjöds svedjebruket.

Skogen skulle användas till virke av skogsbolagen. Fattigdom och svält drabbade skogsbönderna. En del försörjde sig som skogsarbetare hos bolagen, andra emigrerade så småningom till Amerika. Men många blev kvar och det märkvärdiga med den gamla finnkulturen är att den levde kvar så länge och lämnat så mycket vitala spår efter sig.

Den sista äkta gamla rökstugan var i bruk ända in på 1960-talet, finska språket i stort sett lika länge. Det fanns områden som var
helt finskspråkiga. Gunilla har haft cirkeldeltagare som åtminstone som barn hört finska talas omkring sig av äldre släktingar.

– Många äldre kan fortfarande sitt gamla släktnamn på finska, berättar hon.

På en verksamhetskonferens för några år sedan väckte Gunilla viss uppmärksamhet med sina präktiga näverskor. Dessa är förstås
hämtade rakt ur den gamla finnmarkskulturen.

Följde med på köpet när Gunilla köpte ett stycke hemvävt kjoltyg efter gammalt finnmarksmönster av en kvinna i bygden.

Näverflätning var ett typiskt finnmarkshantverk, konten och skorna vanliga föremål, och Gunilla skulle gärna vilja starta cirklar,
bara hon hittade någon ledare som behärskar den gamla tekniken.

Finnkulturcentrum
Det finns en omfattande forskning kring den unika finnkulturen i Värmland, många böcker är utgivna så ett stort folkbildningsmaterial finns tillgängligt. I Torsby finns ett särskilt
Finnkulturcentrum som är öppet för allmänheten och där det ordnas kulturarrangemang tillsammans med bland annat Studiefrämjandet. Minnena av finnkulturen och av de många tusen som en gång kom invandrande hålls i allra högsta grad levande.

Den som vill veta mer; kontakta Studiefrämjandet i Torsby eller Torsby Finnkulturcentrum www.finnkulturcentrum.com

TEXT: ANNAA MATTSSON