Spåren i musiken 
Här och var finns det avtryck. Studiefrämjandets musikverksamhet har funnits där, mitt bland kända och okända musiker och band under årens lopp. Även om det ofta beskrivs tvärtom, som att musikerna och banden har funnits i Studiefrämjandets verksamhet.
Hasse Lindell har följt spåren genom musiken.

Studiefrämjandet har haft en betydelse när det gäller utvecklingen av många personer och deras musik, oavsett om de blivit proffsmusiker eller inte. Spår som setts helt nyligen
har funnits i böcker om Lars Winnerbäck och Kent.

Lars Winnerbäck berättar om såväl Studiefrämjandet och Rockkarusellen som om musikansvarige Anton Le Clerq, men glömmer faktiskt att han spelade på Studiefrämjandets
gigantiska festival Rock Till Tusen som 1992 genomfördes på Bert Karlssons Sommarland i Skara.

Festivalens projektledare var för övrigt Calle Kindboms om några år senare lämnade Studiefrämjandet och började jobba åt Bert
istället och som sedan dess har setts på schlagerfestivaler och Fame Factory.

Kent i studieförbunden
Bandet Kent beskriver på lite olika ställen i böcker och häften om problem och möjligheter i samarbetet med de båda studieförbunden
TBV och Studiefrämjandet, som de flyttat emellan.

Resultaten blev dock bra från bägge förbunden. Studioinspelningar har nu kommit med som bonusspår i Kents senaste box, liksom
den första inspelade videon som gjordes på den scen som tillhörde Studiefrämjandets teateruppsättning Luciano och inte minst rockbandstävlingen Cult 1991 som de vann och som arrangerades av flera studieförbund i Eskilstuna.

Förr var det inte så vanligt att olika band identifierade sig med något speciellt studieförbund. Eller så ville man inte direkt berätta för media att man börjat repa på Studiefrämjandets rockskola eller spelat in i någon studio som var en del av Studiefrämjandets musikverksamhet. Kanske kändes det bättre att odla en myt
om att man repade i en källarlokal med mögel på väggarna och man skaffat instrumenten på olika arbetsamma eller spännande
sätt, exempelvis att man jobbat en hel sommar för att skaffa en gitarr eller varianten att man varit tvungna att stjäla några
instrument för att komma igång.

Musikens växthus
I mitten på 90-talet kunde man läsa en debattartikel i tidningarna MM (Musikermagasinet) och Topp 40 där frågan ställdes om
musikbranschen var okunnig om hur musikens växthus såg ut. Själva myllan där band och artister började gro och sedan växte.
Jämförelser gjordes med såväl idrottsvärlden som industrin.

Musikbranschen visste inte speciellt mycket om hur det fungerade på gräsrotsnivå. Ett axplock av de frågor som hördes på
musikmässan i Cannes 1995 när Sverige började bli ett av de mer framgångsrika länderna när det gällde musikexport.

”Varför kommer det olika mängder demo från olika städer?”

”Hur har banden råd att spela in sina demo?”

”Vem hjälper till med utveckling – gör de det själva?”

I debattartikeln gjordes då jämförelsen. Hur vore det om idrottsvärlden inte skulle känna till de små idrottsföreningarna som
alla stora idrottare en gång börjat i, eller om industrin inte visste var ingenjörer utbildades?

Ingen blev heller mer allmänbildad av att STIM:s VD Gunnar Petri i ett uttalade kommenterade forskaren Robert Burnetts analyser
om populärmusikens grundförutsättningar.

”Vi har en stor musikexport tack vare den kommunala musikskolan” sa Petri.

I forskningsrapporten kunde man faktiskt läsa om verkligheten att den breda basen för allt musikutövande fanns hos musikföreningar,
kyrkor, studieförbund, på fritidsgårdar och den kommunala musikskolan.

Den institution och den person som kanske haft störst betydelse för att få upp rockband ”ur källarlokalerna” och all den verksamhet
som är relaterad till den är troligen Fryshuset och Anders Carlberg.

Misstänksamhet
Om man bedrev verksamhet som handlade om rockmusik möttes man ofta av en viss form av misstänksamhet från allmänhet,
media och myndigheter under hela 70-talet och nästan hela 80-talet. Trots att det handlade om ordningsamma, registrerade föreningar med replokaler på fritidsgårdar eller verksamhet hos studieförbund.

Men i mitten av 80-talet började Fryshuset i Stockholm profilera sig och bli känt i media med alternativa verksamheter för att ge ungdomar en meningsfull fritid – och gjorde det med framgång. Då började många musikgrupper runt om i landet finna en identitet
och kommunala tjänstemän och politiker började se möjligheter.

I exempelvis Eskilstuna hade under många år det stora gamla
sjukhuset Balsta fungerat som ett gigantiskt replokalskomplex med fyra studieförbund som hyresgäster. 70 replokaler och över 100
band var inte lätt att flytta på, även om det var vad kommunen helst ville göra för att riva huset eller använda det som flyktingförläggning, förråd eller bygga om till andra verksamheter.

Balsta musikslott
Nu insåg man istället att det fanns möjligheter. Fryshusets motsvarighet i Eskilstuna döptes till Balsta musikslott och började
utvecklas. År 1998 när Eskilstuna var årets Popstad var det istället kommunens stolthet som visades upp för besökare från många
länder.

Thomas Kleverman och Lubomir Minev från Studiefrämjandet hade självklart inte en aning om den fantastiska utvecklingen som
skulle komma när de sommaren 1979 hyrde 300 av de möjliga 900 kvadratmeter replokaler som fanns där för att utveckla musikverksamheten. Ännu ett spår där Studiefrämjandets musikverksamhet har funnits och haft en betydelse. Liknade saker har hänt under åren i många städer.

Bra studiematerial
I Örebro leder många spår till Studiefrämjandet genom att Sten Cabander blev chef 1972. Sten får anses vara en av pionjärerna
när det gäller att forma musikverksamheten i Sverige genom att på flera områden erbjuda utvecklingsmöjligheter.

Man hyrde flera olika hus och lokaler runt om i Örebro så att grupper fick tillgång till replokaler, man arrangerade spelningar på
ställen som Powerhouse och Rockmagasinet, man var först i Sverige med att ge ut en samlings-LP. Namnet var Örebrorock -81 och en av de mer kända grupperna blev Lolita Pop.

Bandboken, ett studiematerial i flera delar, började produceras och var verkligen användbart inom musikverksamheten i hela
Sverige. Dessutom startade man med stöd av Statens kulturråd en improvisationsskola.

Liknande föregångare var Bosse Wastesson i Norrköping och Lasse Johansson i Borås vid samma tid. Norrköping var först med att ha en egen inspelningsstudio och bra utbildningsmaterial inom ljudteknik, musikteater och ljusteknik.

Inspelning och spelningar
I Skåne finns klara spår till Hässleholms musikforum och Popfabriken i Klippan 1977 med konserter, ljudteknikkurser, inspelningar och allt annat som hör ihop. Drygt sju år senare börjar Studiefrämjandet i Malmö bygga replokaler och studio vilket av alla
band kanske haft störst betydelse för Eggstone och Cardigans som den videoansvariga Tore Johansson tog in i studion på strötider
och spelade in. Idag är alla miljonärer.

1970-tal blev 1980-tal och musikverksamhetens struktur och idéer om hur den kunde utvecklas spred sig över Sverige. I mängder
av orter som Sundbyberg, Karlstad och Linköping hyrdes replokaler. Runt om i landet ordnades spelningar och mindre festivaler.

Det påbörjades byggen av egna inspelningsstudior och skrevs avtal med bra samarbetspartners gällande inspelningar. Demotaper
blev i stort sett möjliga att producera för alla band och dessutom började det komma fler samlingsskivor med namn som Linköpingsrock från Linköping, Bara Skräp? från Eskilstuna
och Tracks från Strängnäs.

Studiefrämjandet i Strängnäs gav även ut Strebers första singel och det efterföljande bandet Dia Psalma repade i musikhuset så
sent som för ett par år sen.

Musiken tar sin plats
På Studiefrämjandets Riksförbund i Stockholm började Leif Kindblom och Åsa Lindén i slutet på 70-talet att strukturera upp
hur verksamheten bäst skulle fungera, hur alla musikgrupper skulle få en grundutbildning och vilka studiematerial som det fanns
behov av och som skulle produceras.

Riksorganisationen Kontaktnätet blev samarbetsorganisation under några år men flyttade till ABF varpå en proteströrelse bildades
inom organisationen.

Plötsligt var det 1990-tal. Replokaler, studior, fackmän, resurspersoner och kompetenta musikansvariga fanns över hela Sverige.

Moks bildades av ett antal tidigare kontaktnätsföreningar. Idéerna som blev verklighet nu var konserter, festivaler, musikvideor, CD samt att hyra in kända musiker för att hålla clinics
och workshops.

I Umeå hade Stefan Hansson och Kristina Engblom utvecklat två musikhus med band som Komeda, Sahara Hotnights, Meshuggah,
Refused och alla andra projekt som Dennis Lyxén höll på med. Stefan började också sprida en T-shirt i hela Sverige med
budskapet ”Musiken har räddat mig från
idrotten”.

Utbyte över gränserna
I Fagersta gick delar av The Hives med sångaren Howling Pelle Almquist i spetsen på en musikcirkelledarutbildning (MCU) i januari
1995. Uppenbart tyckte Pelle det var intressant eftersom han kom åter på nästa MCU i mars samma år. ”Väldigt intressant om
musikbranschen samt god pizza” var svaret på varför han kom tillbaka.

Årets vinnare av Rockkarusellen får en miniturné i Tyskland: Men det är inte första gången Studiefrämjandeband spelar utomlands,
eller tvärtom, att det kommit band på besök.

Nämner här några exempel där det finns spår av Studiefrämjandets kulturutbyten. Patrik Kolar & His Funky Friends från Eskilstuna och EgoPop från Uppsala har spelat i Rieti i Italien. Gruppen King från
Köping har gjort spelningar i Chile…

Gäster i Sverige har exempelvis varit Novalia från Italien, Karma Koma från Polen samt – de kanske mest kända – The Rasmus från Finland som gjorde sin första utlandsspelning på Studiefrämjandets egen festival Sommarens Sista Suck i Eskilstuna 1998.

Sen finns det ju mängder av band som samarbetat med Studiefrämjandet och som turnerat runt om i Europa och övriga världen.

Men där är troligen spåren av Studiefrämjandet inte så stora.
Scener på Hultsfred, Arvika, Sweden Rock, Peace & Love, Siesta, Metaltown och andra festivaler, konserter på 100% Osignat
och senare NEMIS på kända klubbar i de större städerna har haft betydelse för en mängd band.

Förhoppningsvis vet musikbranschen mer om musikens växthus idag – om det nu om det nu inte gått dem spårlöst förbi.

TEXT: Hasse Lindell