Cirkeln - Studiefrämjandet

Reportage ur Cirkeln nr 6/2004:

Vi behöver fler eldsjälar

Lars Svedberg talar om folkbildningens falnande glöd. Om en
rörelse som är upptagen av gå runt ekonomiskt. Han har modet
att ifrågasätta nutiden. Utan att sträva bakåt.
– Historien kan aldrig upprepas, säger han. Men vi måste
bestämma oss för vilken framtid vi vill ha.

Lars Svedberg leder sedan 1990 distanskurser i Folkbildnings-kunskap vid Linköpings universitet.
– 1990 upplevde jag att det fanns ett behov för ämnet och behovet är ännu större idag, säger han. Men det fanns inte för 50 år sedan.

Förr föddes man, som han själv in i folkrörelserna. Idag finns
många människor i studieförbunden som kommer från annan verksamhet. Utan att ha folkbildningen i ryggmärgen. Lars
Svedberg skulle vilja se varenda styrelsemedlem på sina kurser.

Omvälvande
Han talar om studiecirkelns 100-åriga omtumlande resa. Om hur
den passerat genom decennier, som varit så omvälvande att inga tidigare generationer i mänsklighetens historia upplevt en sådan snabb utveckling.
– Vem skulle då kunna hävda att vi skulle återgå till det gamla. Kopiera det som var. Det är en orimlighet, säger Lars Svedberg.

Däremot kan vi lära oss av föregångarna, menar han. Vi kan lyssna efter vad de stred för på barrikaderna. Då, för länge sedan. Vad var det för tankar som hade sådan bärkraft att de utvecklades till en folkbildning som inte sett sin motsvarighet på andra håll i världen?

Märkvärdigt
Lars Svedberg kallar det för folkbildningens märkvärdighet. Det är den där märkvärdigheten
som vi måste ta ställning till. Om den är värd att satsa på.
– Märkvärdigheten handlar om kultur och demokrati. Det är de två ledstjärnorna som är folkbildningens roll och folkbildningens uppdrag, säger Lars Svedberg.

Folkbildningens grundtanke är att man ska bli rikare som människa i kulturell mening. Det är inte utbildning. Utbildningen ska ge oss något att leva av. Folkbildingen ska ge oss något att leva för.

Lars Svedberg menar att folkbildningen under de senaste 20–30 åren trots detta alltmer har närmat sig utbildningssamhället. Men
det är fel väg, säger han.
– Överlevnadsfrågan idag handlar inte om att försöka kopiera utbildningssamhället. Inte om att bevara folkbildningen som institution och upprätthålla kvantiteterna och volymerna. Det
handlar om ideologi. Om en demokrati som är förutsättningen
för att kulturen ska få livsutrymme.

– Framtiden är oändlig för folkbildningen om vi begriper att vi
måste tillbaka till vår märkvärdighet, säger Lars Svedberg. Om
vi åter kan göra folk nyfikna på att det finns andra världar än utbildningssamhällets.

Självändamål
En annan oroande utveckling är folkbildningens brist på förankring hos medlemsorganisationerna, menar Lars Svedberg. I sitt ursprung föddes studieförbunden ur medlemsorganisationernas behov av att driva sina frågor. Studiecirklarna och rörelsefolkhögskolan var medel för att nå olika mål.

– Idag upplever jag att studiecirkeln ofta är ett självändamål, säger han. Och den interna verksamheten minskar. Det är idag bara studieförbundet SISU – Idrottsutbildarna som har 99 procent intern verksamhet. Studiefrämjandet ligger runt 25 procent och i botten finns Folkuniversitetet med noll.

Engagemang
Lars Svedberg talar om behovet av ett uppvaknande. Nytändning om man så vill.
– Vad vill vi egentligen? Den frågan måste folkbildningen svara på.
– Vi kan inte gå ut och frälsa världen om vi inte har frälst oss själva först. Bara om vi själva är engagerade kan vi väcka engagemang.

– Och så har vi det viktiga ordet folk. Folk i bildning.
– Man kan bilda sig själv i sin egen kammare man kan läsa en bok gå på teater eller se en film.
– Folkbildning blir det när man sätter ordet folk framför.
– Det är en markering att det fortfarande handlar om självbildning. Inte en kraft uppifrån utan individerna själva. Självbildning, men tillsammans. Kollektivet där alla individerna utgör en kraft och där allas tankar och idéer är lika värda.
– Folkbildningen är kollektivet.
– Men det som har hänt idag är att vi nöjer oss med att den enskilde får växa, menar Lars Svedberg.
– Vi har tappat bort att när var och en växer i en cirkel så ska man också tänka kollektivt och tillsammans göra någonting av den nya insikten. Det ska inte stanna vid att jag själv vet hur jag ska äta rätt eller välja miljöriktigt. Det är bara bildning.

– I folkbildning däremot använder man kollektivets perspektiv. Nu vet vi det här – men vad gör vi med alla andra? Ska vi affischera, demonstrera eller skriva en artikel i tidningen?

Ut och prata
En av folkbildningens många utmaningar idag är att nå ut till den grupp som inte är med i folkbildningen, de underprivilegierade, säger Lars Svedberg.

– Men vi kan inte bara sitta vid våra skrivbord. Vi måste ut och tala med folk. Och lyssna, skapa ett folkbildningsklimat.
– Med annonser och kataloger når vi bara de som redan har ett intresse och de tillhör socialgrupp 2.
– Vi ska inte komma med färdiga program. Vi ska fråga: Är det här spännande så gör vi någonting av det.

Av: Hetty Rooth

Cirkeln nr 6/2004