Alla organisationer har sin historia. Ibland är det slumpen som avgör, ibland årslånga diskussioner som till slut tar form i en ny förening.

För Offensiv Folkbildning handlade det om ett inslag i TV:s Aktuellt. Ett enda reportage som fick till följd att Folkbildningsrådet beslutade att dra in statsbidragen till en kurs på Färneboskolan för att den ansågs för omstörtande.

På kursen diskuterade eleverna olika sätt att bedriva miljöarbete och tog bl a upp civil olydnad som metod.

Händelsen ligger ett tag tillbaka, vatten har så att säga runnit. Men det märks när man pratar med Lars Igeland att den har varit central i hans arbete som folkbildare, central för fortsättningen av arbetet och tankarna kring folkbildningens framtid. Den visade hur skör tråden plötsligt kan vara, hur gränserna mellan ”gammalt” och ”nytt” kan bli knivskarpa och taket obegripligt lågt.

Också hur snålt det kan bli, där ute, för den som stuckit ut. Några folkhögskolor och enskilda lärare hörde av sig, facket stöttade, men andra valde att hålla sig undan.

Folkhögskolornas riksorganisation, Rio, gav inget aktivt stöd, konstaterar han, kort.

Informellt nätverk
Det där TV-inslaget fälldes senare av granskningsnämnden för radio och TV – det fanns ingen saklig grund att påstå att skolan uppmuntrat deltagarna till våldsaktioner. Men folkbildningsrådet uppfattade ändå signalerna om kontroversiell verksamhet så allvarliga att beslutet att dra in anslagen till kursen vidhölls.

När den värsta pressen var över tyckte några av lärarna på Färnebo att det fanns behov att samla de kollegor som faktiskt givit sitt aktiva stöd.

Offensiv Folkbildning bildades, först som ett informellt nätverk, senare som riktig organisation med stadgar och medlemskap.

Offensivt arbete
Namnet talar för sig:
– Vi ville helt enkelt samla människor som vill vara offensiva och stå upp för folkbildningens ideal! Det allra viktigaste som föreningen gör är att skapa arenor för att mötas och diskutera folkbildning.

Sedan första träffen i maj 2000 har två riksträffar hållits varje år. 40 – 130 personer brukar samlas, lärare, kursdeltagare, rektorer. Än så länge bara människor med folkhögskoleanknytning, det är folkhög-skolor som är medlemmar, samt enskilda lärare från skolor som inte är medlemmar.

Men stadgarna är skrivna så att även studieförbund kan vara med, och som sagt, enskilt medlemskap är fullt möjligt. Både nya och gamla välkända skolor är med, som t ex arbetarrörelsens Brunnsvik.

Vitalisera folkbildningen
I sitt idéprogram ”Vitalisera folkbildningen!” understryker organisationen att man är mycket positiv till de målsättningar som finns i riksdagens folkbildningspolitiska beslut. De stämmer väl överens även med Offensiv Folkbildnings mål.

– Vi vill särskilt lyfta fram att folkbildningen ska sätta sina egna mål, inte vara beroende av politiska och ekonomiska maktgrupper, inte tvingas till kommersialisering utan i stället utveckla sitt egenvärde – friheten, frivilligheten, idéstyrningen och självständigheten.

Problemet är ”bara” att det varit svårt att förverkliga
målen. Tidsanda, ekonomi och folkbildningens organisation har satt käppar i hjulen. Offensiv Folkbildning vill lyfta demokratifrågorna, man vill ha fler kurser och aktiviteter som aktivt syftar till att få fler att ta del av samhällsutveck lingen, mer folkbildningsverksamhet bland nya sociala rörelser men också satsa på förnyelsearbete
i gamla rörelser.

Ett demokratilyft kommer inte att kunna ske av sig självt, inte ens om folkbildningen generellt får mer pengar. Särskilda pengar öronmärkta för demokrati bör tillföras studieförbund och folkhögskolor.

Med målet att stärka folkbildningen som en resurs i samhället, för många människor. Lite samhällsomstörtande kanske? Men det var ju det folkbildningen handlade om, i grund och botten, att ge människor möjligheter att delta och påverka…

Resurs för lokalsamhället
Lars är gammal miljöaktivist, har varit ordförande i Miljöförbundet, är utbildad journalist men hamnade via miljörörelsen i folkbildnings-världen. Först på Studiefrämjandets avdelning i Umeå och senare på Färnebo folkhögskola dit han kom för att leda en miljökurs och sedan blivit kvar.

Skolan är belägen i Österfärnebo i trakter mellan Uppsala, Sandviken, Dalälven och ingenting, mest kända för sina myggor.

En traditionell folkhögskola så till vida att deltagarna kommer från
hela landet och bor nära inpå varandra under kurstiden. Men en
form som också gör att den blivit något av ett eget samhälle i byn.

Häromåret satte sig personal från Färnebo ned och funderade
över hur skolan mer skulle kunna vara en resurs för invånarna i Österfärnebo. Resultatet av det vill Lars gärna lyfta fram som ett exempel på riktigt bra folkbildning.

– Vi gick ut till föreningarna för att ta reda på vad de hade för önskemål och behov. Rätt snart upptäckte vi att det var männen som dominerade och hade inflytandet, i styrelserna för föreningarna satt det män med hög medelålder, kvinnorna kokade kaffe och tog sig inte själva någon plats. De strukturerna kunde vi hjälpa till att bryta.

Aktionen
Resultatet av lobbyarbetet, bland annat i byns kvinnobastu, blev en kurs med elva kvinnliga deltagare från trakten. Som satte sig ned för att studera byns historia, den lokala utvecklingen genom tiderna.

Och upptäckte något viktigt, nämligen att den lokala brandkåren var på väg att läggas ned! Gruppen ”tände till”. Startade snabbt kampanjen ”Rädda brandkåren” som på fem dagar samlade in 1 100 namn till kårens räddning.

Med tanke på att det bara bor 1 600 människor i byn är siffran imponerande. De läste på om bränder och utryckningar och var väl preparerade när de tog bussen till uppvaktningen på det centrala brandkontoret för att visa att nedläggningen skulle vara helt tokig.

Resultat? Brandkåren räddades och kvinnorna blev hjältar…

Särarten
Lars Igeland tycker det här är ett skolexempel på hur viktig själva formen är för att skapa god folkbildning.

– Vi kunde frångå schemat och jobba med det som var högaktuellt. Visst har folkbildningen institutionaliserats, men vi har fortfarande friheten och möjligheten att gå ut till människor och utifrån deras behov skapa kunskaper.

Det är folkbildningens viktiga särart, menar Lars. Inte direkt pedagogiken, utan detta att formera utbildningar utan fasta kursplaner utifrån deltagarnas behov. Det är mycket svårt att göra
inom den vanliga skolan. Och det är den särarten som måste bevaras, vitaliseras, utvecklas. Inte minst genom deltagarinflytande.

På folkhögskolorna har elevinflytandet försvagats, elevfack har lagts ned, deltagarna har helt enkelt blivit för lågmälda. Lågmäldheten är ett ord Lars kommer tillbaka till.

Folkbildningen är för lågmäld, och det är ett allvarligt hot mot framtiden. I kombination med hotet att ”politiker i en tillfällig kris plötsligt kommer och tar bort resurserna till folkbildningen”.

Bygg opinion
Hotet finns där. Just den här veckan i början av maj när Lars och jag träffats på ett möte om mat och makt i Malmö, han rör sig fortfarande gärna ute i aktivistleden, och åker tåg tillsammans genom Sverige, är han upprörd över ett inslag i TV:s kulturnyheter.

Programledaren som presenterade en glad nyhet, nämligen att moderaterna ville stärka kulturen genom att ge mer pengar till t ex
Operan. Den glada nyheten avslutades med ”pengar ska tas från folkbildningen”.

Att moderaterna vill strypa folkbildningen är ingen nyhet, det deklarerades senast vid en utfrågning på Folkbildningsrådet.

Det Lars upprörs över är aningslösheten hos en professionell TV-journalist som låter hotet mot svensk folkbildning passera som en god nyhet.

Och att inslaget inte väcker en våldsam opinion! Att inte folkbildningens företrädare hoppar upp på barrikaderna och ropar ”skandal” och rappt och sakligt förklarar varför det är en skandal att ta pengar från lokal bildnings- och kulturverksamhet runt om i landet och ge till finkulturen i Stockholm.

Folkbildningen måste komma loss ur lågmäldheten, bygga opinioner och ge sig ut på den offentliga arenan och kämpa för resurserna.

I den processen vill Lars och Offensiv Folkbildning även se en vitalisering av Folkbildningsrådet, inte bara en föryngring utan även att representanter för nya rörelser bereds plats bland ledamöterna.

Innan tåget saktar in mot Centralen och Lars ska skynda sig iväg för att skicka dottern till sitt första operabesök – han har alls inget emot finkulturen bara den inte stjäl folkbildningens pengar – hinner han skaka på huvudet åt övertron på uppdragsutbildningar inom folkbildningen. Och säga att om särskilda resurser tillsändes folkhögskolorna för att jobba med demokratiseringsprojekt bredvid de vanliga långkurserna, då skulle nog många självmant satsa på jämställdhet. Det är angeläget, det tycker staten också, den skulle säkert bli glad:

– Men det är roligare att göra själv – innan staten talar om för oss vad vi ska göra!
 
Text: Annaa Mattsson