Till förstasidan

Cirkeln
Artikelarkiv
Formbarhet och förmåga

 

 

Studiefrämjandet
Riksförbundet
Box 49013
100 28 Stockholm
Tel 08-545 707 00
Fax 08-545 707 39
E-post sfr@sfr.se

 

  

Formbarhet och förmåga

– Vi ska inte placera in oss själva och andra i fack. Då begränsar vi möjligheterna!

Thomas Schiff har arbetat med pedagogisk utveckling inom Studiefrämjandet i många år. Här resonerar han kring lärstilar
och faran med att fastna i upptrampade spår.

”Thomas är tämligen begåvad när det gäller matematik och språk, men teckna och sjunga är inte hans starka sida”, ”Jag är nog inte så bra på idrott; Jag blir ju alltid vald sist till fotbollslaget och får agera back på nåder”, tänkte jag.

Ändå har jag inte märkt att någon klagar på min sångröst eller mitt måleri och mina designjobb. Och jag har agerat både ishockey-spelare och ryttare med viss framgång. Okey, det finns många som lyckats betydligt bättre, men inte behöver jag skämmas för det.

Känner du igen detta? Man blir påklistrad en roll och sedan blir den ens mantra. Kanske handlar det om okunskap om människans formbarhet och förmågor? Kanske handlar det om vår strävan att ständigt leta efter mönster i upptrampade spår? Oavsett vilket kan det bli ”en stämpel i pannan” som följer oss genom hela livet som ett hinder i vår fortsatta utveckling och vårt lärande.

Mångfald
Under mina trettiofem år inom det pedagogiska området har jag ständigt stött på en mångfald mer eller mindre seriösa teorier och metoder för framgång med lärandet.

Det verkar som om det finns tillräckligt många pedagoger och lärare som söker efter standardlösningar att ta till för att lyckas i arbetet. Den ena gurun ersätter den andra. Den ena pedagogiska modellen avlöser den andra.

Seminarier, frukostmöten och kurser kring allehanda saliggörande framgångsmetoder är hårdvaluta inom utbildningsvärlden. Men att
flertalet av dessa nya insikter verkligen håller i längden ställer jag mig tveksam till.

Vi ställs inför teorier om multipla intelligenser och lagbundna lärstilar som leder till stilenkäter. Det hakas på nya teorier om ”vargar och giraffer”, musikalisk och intrapersonell intelligens,
Neuro-Lingvistisk Programmering osv, som framställs i form av färdiga lösningar och metoder som riskerar att eliminera det lilla korn av osäkerhet som egentligen är grunden för en kreativ utveckling.

Naturligtvis finns det en del bärande element i dessa metoder eller teorier och självklart finns det anledning att ta reda på vad de har att tillföra. Faran ligger i att svälja dem med hull och hår och risken är att vi skapar etiketter på människor och deras lärande.

Miljöpåverkan
Vi föds inte tabula rasa, som ett oskrivet blad – många av våra möjligheter ligger i våra gener. Men jag är fullständigt övertygad om att den miljö som vi växer upp och lever i har en avgörande
inverkan på vår förmåga att utvecklas och lära nytt.

Många forskare menar att en stor del av de kompetenser vi behöver i livet finns i vårt program redan vid födseln. Men för att aktivera och lyfta fram dem måste vi möta de miljöer och situationer
i livet där dessa kompetenser får näring och växtkraft och då ligger det en fara i att matas in i olika fack och kategorier.

Självklart utvecklar vi under livet individuella tankestilar eftersom lärandet förändrar själva strukturen i hjärnan och vi alla lär oss olika saker. Men tankemönster är inte för alltid givna utan kommer fortlöpande att förändras och formas i möten med nya miljöer, situationer och människor.

Vår hjärna visar prov på en imponerande plasticitet och varje gång vi erfar något nytt förändrar vi också vårt sätt att tänka och lära,
om än i mindre portioner. Och då är det viktigt att inte låsa fast vårt lärande i kategorier och fundament med rötter i schematiska teorier.

Jag tror att vi först och främst måste fokusera vår pedagogik och våra metoder på de förmågor som är karaktärstypiska för Homo sapiens sapiens (den moderna människan) och som gett oss evolutionär framgång som individer på den här planeten.

Det handlar egentligen om grundläggande egenskaper som genom
åren formats av såväl det evolutionära arvet som av den kulturmiljö
våra förfäder och vi har levt i. Kartan över denna utveckling finns väl representerad i våra hjärnor och för all del även i våra kroppar
och därför finns det all anledning för oss pedagoger att följa den framgångsrika kognitiva hjärnforskning som idag finns till hands.

En del rön ger nya perspektiv, andra bekräftar vad vi tidigare
haft en känsla av men saknat vetenskapligt stöd för. Jag ska här nämna några av de insikter vi skaffat oss under de senaste årtiondena.

TRYGGHET är en grundläggande förutsättning för allt lärande. När vi är otrygga, och därmed utsätts för negativ stress, sätts vårt intellekt ur spel och istället hjälper gamla beprövade beteenden oss att överleva. Aktiviteten i hjärnstammen (reptilhjärnan) ökar, samtidigt som aktiviteten i mitt-hjärnan och hjärnbarken minskar. Det innebär
att hjärnan och kroppen har ställt in sig på överlevnad.

Överlevnaden blir viktigare än problemlösning och mönsterbildning och detta får negativa konsekvenser för lärandet. Det gäller alltså
att skapa en lärmiljö där vi känner oss trygga, välkomna, accepterade och inte minst sedda.

Som ledare måste vi lägga stor vikt vid detta och skapa en tillåtande atmosfär där man vågar slappna av och bjuda på sig själv.

DET MÅSTE FINNAS KÄNSLOR. Våra känslor regleras företrädesvis via mellanhjärnan, det limbiska systemet, och då framför allt amygdala, mandelkärnan. Det är också här och valideringen av all inkommande görs innan denna förs vidare till långtidsminnet.

När vi får med människors känslor, hjärnan innehållet genom att utlösa kemikalier sorterar och märker upplevelsen som betydelsefull
och viktig. Information är inte detsamma kunskap, men genom att prägla informationen med känslor når vi lättare fram till kunskap.

DET MÅSTE VARA RELEVANT. På handlar det om aktiviteten mellan de kontakterna i nervernas nätverk. Denna till något som den lärande redan har information om. Motivationen för lärandet sig
i gränslandet mellan det vi känner vi inte vet.

När utmaningen är större förmågan blir det bekymmer. När för-mågan är större än utmaningen blir det tråkigt. För pedagoger
gäller det att hitta det smala område motivation som ligger mellan det kända okända.

DET MÅSTE FINNAS ETT MÖNSTER. Vår hjärna är en”mönstermaskin” som ständigt letar efter möjligheter att sätta in saker i ett sammanhang.

Vi behöver veta var processer börjar och slutar. Vi behöver känna att saker ingår i ett sammanhang. All information jämförs oavbrutet
med tidigare kunskaper och erfarenheter och sammanhanget hjälper till att fullborda mönstret.

Som pedagoger och ledare måste vi lämna helhetsbilder och sammanhang om vi vill etablera motivation hos våra deltagare och elever, för all kunskap bär avtryck av hjärnans egen struktur.

BALANS ÄR OCKSÅ ETT NYCKELBEGREPP. Dels handlar det om balans mellan input och sortering. Hjärnan bör inte vara uppmärksam hela tiden, eller ens största delen av tiden. När
vår uppmärksamhet är riktad mot något yttre, kan den inte samtidigt rikta uppmärksamheten mot det inre för att skapa förståelse.

Vi behöver tid för ”den inre tjänsten” – att katalogisera våra nyvunna kunskaper, sortera bort det oväsentliga och lägga
till sådant som är av vikt. Detta gör vi när vi tar en promenad i skogen, när vi sover eller ägnar tiden åt sådant som inte kräver yttre fokus.

Det måste helt enkelt finnas god tid för reflektion, vilket inte är en självklarhet i vårt forcerade samhälle.

Dels handlar det om att balansera nyhet och ritual, att skapa jämvikt mellan trygghet och utmaning. Alltför mycket utmaningar skapar kaos i mönstermaskinen, samtidigt som en överdriven
trygghet inte tillräckligt retar vår nyfikenhet.

Detta är en utmaning för alla ledare och pedagoger och kräver, förutom god människokännedom, ett kreativt ledarskap.

Dessa är några infallsvinklar på lärandet ur ett biologiskt perspektiv. Och visst finns det möjlighet att angripa detta angelägna ämne från ett flertal håll, men det viktigaste är att inte fastna i dogmer och generella lösningar på pedagogiska utmaningar och forma kategoriska fack att stoppa in människor i. Om vi fortfarande vill ge alla en rimlig chans att sjunga, teckna och lösa matematiska
problem!
TEXT: Thomas Schiff

  





 


Inte kan väl du lära dig segla?

Läs mer om lärande