Reportage ur Cirkeln nr 3/2006:

På väg genom orden

En resa tillsammans. En delad dröm. I skrivarkursen lyfter
vingarna och blomstrar själen. Ordets makt och folkbildningens pedagogik i skön förening. Cirkeln var med när det hände i Falkens författarskola på Studiefrämjande i Göteborg.

-Vad glad jag är att jag går den här kursen så jag får läsa sånt
här!

Hon säger det så hjärtligt och med sån värme att man skulle vilja klippa ut scenen, göra en virtuell väggbonad av den att skicka runt och hänga upp. ”Studiecirkel pågår”. Hon är en av åtta personer
runt ett bord, sex cirkeldeltagare i olika åldrar och två ledare, upptagna med att kommentera texter skrivna och lästa sedan
förra träffen. Alla har skrivit, alla har läst och fört anteckningar.

Inget slarv, inga dåliga undanflykter, ingen som inte haft tid. Alla texter får lika mycket uppmärksamhet från deltagare och ledare.
Det som är bra lyfts fram, citeras och beröms, kritik kommer mest som försiktiga påpekanden och frågor, tonen är vänlig och uppmuntrande. ”Vad spännande det ska bli att läsa vidare!” är en upprepad fras.

Uppmuntran och skapande
Jag har inte sett texterna, jag är inte deltagare, bara observatör. Men blir förstås nyfiken, försöker förstå vad det är de talar om.

Vid samtalet efteråt berättar cirkelledarna Jessica Schiefauer och
Elin Boardy om den pedagogiska tanken. Att meningen med en skrivarcirkel är just att uppmuntra till skapande. Att som ledare
finna en balans mellan kritik och beröm, hellre lyfta fram det som
är bra än att fördjupa sig i kritik.

Varje deltagare har sitt mål med sitt skrivande, det gäller som
ledare att stimulera den kreativa processen hos var och en.

På väg nånstans
Det kan låta som mest vackra ord, men det som händer i cirkelrummet verkar vara just det. En kreativ process som är på väg någonstans, olika för var och en, kanske för någon ända bort till
att förverkliga den där drömmen om romanen. Några romanidéer skymtar definitivt i texterna som kommenteras.

– Att börja i en skrivarcirkel var för mig att ta mitt eget skrivande
på allvar, sammanfattar Sara Ojasoo sitt skäl att börja i cirkeln. Andra runt omkring nickar. Jo, ungefär så. Någon annan beskriver det som ett steg som värkt fram.

Sara är en av 170 som våren 2006 går i Falkens Författarskola på Studiefrämjandet i Göteborg. En snabb utveckling på några få år sedan Johanna Wistrand startade den första cirkeln med fem deltagare.

Hon hade då själv hållit på med teater på avdelningen i flera år, jobbat som invandrarlärare men gått in i den där berömda väggen. Under sjukskrivningen väcktes idén om att börja med skrivarcirkeln som ett första steg ut mot arbetslivet igen.

Man blir inte färdig
– Antalet fördubblades för varje termin i några år, men nu verkar
vi ha nått ett tak, säger Johanna. Deltagarna går i olika typer av cirklar, olika nivåer och olika inriktning beroende på intressen. De flesta börjar med ”kom igång och skriv”. Först ettan och sedan
tvåan ”som kan hålla på hur länge som helst”. Skrivandet är en process, man är inte färdig efter steg ett och två...

– Vi lär oss också hela tiden och utvecklar vårt eget skrivande!
Säger Klara Bengtsson, ännu en av skrivarskolans entusiastiska ledare; de har ju med åren blivit fler. De andra nickar samstämt.

Klara, Jessica och Elin har en rätt så gemensam bakgrund, de har tidigt haft egna skrivarambitioner och de har gått igenom skrivarutbildningar på folkhögskolor. Samtalet hamnar snabbt i hur det var att på folkhögskolan hamna mitt i en pedagogik som var något helt nytt jämfört med gymnasieskolan. Hur besvikelsen faktiskt slog till, först.

Folkbildningens kärna
– Man hade ju hoppats och trott att det fanns fasta regler för skrivandet och att vi skulle få lära oss att följa dem... men så var det ju inte! Det tog ett tag att fatta det.

Och så beskriver de det där nästan lite mystiska som är en del av kärnan till folkbildningens pedagogik. Den dynamiska processen
i en grupp, läraren som inte talar om vad som är precis rätt och fel men uppmuntrar och stimulerar den där processen, leder och stöttar.

De givna reglerna som inte fanns, men som kunde skapas i gruppen. Det är den kunskapen de har med sig in i
cirkelledarrollen.

Under de dryga två timmar jag sitter med i Jessicas och Elins cirkel vindlar de elegant genom samtalen. Är självklara i sina roller som ledare men låter gruppen ta stor plats, alla komma till tals, blandar turordningen så inget ska bli givet. Och ger råd ”du skulle kanske...” – ”det heter nog egentligen...” – ”det blir lite otydligt med tempusväxlingen, se över det”.

– Det är bra att vara två ledare, man etablerar en jargong tillsammans, man kan bolla med varandra mellan gångerna, säger Jessica.

– Det blir mindre dogmatiskt och understryker ännu mer att det
inte finns några regler, säger Elin.

Gruppen är viktig
I stället för att lära sig regler handlar skrivarcirkeln mycket om att släppa sina spärrar, öppna sin kreativitet och som Klara säger ”slappna av och börja leka, då blir det roligt!” Inse saker som att även om man skriver i jag-form så behöver allt inte alls ha hänt, man får hitta på, det är texten som räknas.

Gruppen är viktig, det märks på cirkelbesöket, och det åter-
kommer gång på gång i samtalet med de fyra. Vi pratar om bloggande, den nya skrivarflugan, där etablerade skribenter och amatörer om vartannat lägger ut sina texter till allmän betraktelse på nätet.

Johanna och Klara bloggar rätt sparsamt, de andra två inte,
”känner inga behov”. De är inte övertygade heller om att bloggen
är den bästa vägen för alla nya skribenter. Normalt jobbar man länge med en text, bearbetar och skriver om, i bloggen handlar
det ofta om snabb publicering. Och det kan bli tungt för den som inte är van att sitta där med en obearbetad text och få reaktioner man inte riktigt räknat med.

Då är det kanske bättre, faktiskt, att börja försiktigare i en skrivarcirkel där man har en grupp omkring sig som kan stötta och bygga upp självförtroende.

Gruppen är viktig, ändå förekommer det relativt mycket distanscirklar. Alla fyra leder just nu t ex distanscirklar i novellskrivande.

Distanscirklarna träffas oftast inte alls, deltagarna bor långt ifrån varandra, några är utlandssvenskar som har cirkeln som en kontaktlänk både med språket och Sverige. Texter läggs
ut och hämtas upp på webben och diskussioner kan ske i webbforum. Men det finns också deltagare som inte alls vill lägga
ut sina texter till andra deltagare för läsning.

Jag tar fram folkbildningspekpinnen och undrar hur det då kan bli just folkbildning, om kommunikationen bara sker mellan en deltagare i taget och ledaren. Johanna säger att hon är uppmärk-sam på problemet, men Elin hettar till lite:

– Folkbildningen måste väl ändå ha utrymme även för dem som inte passar in riktigt i den vanliga cirkelformen! Människor är olika, vi måste hitta möjligheter att delta även för dem som inte är mogna att låta andra läsa.

Blivande romaner
Ett problem för ledarna i alla cirkelformerna kan själva läsandet bli. Deltagare som inte nöjer sig med de obligatoriska skrivuppgifterna utan kommer stickande med andra texter, även hela romanmanus och vill ha läsning och kommentarer.

Ledarna ska ju uppmuntra skrivandet men...

– Vi är inga gratislektörer! Vi måste kunna dra gränsen för vad som ingår i cirkeln och vad som inte gör det, det är svårt för många att förstå, säger Johanna, och de andra instämmer.

Gedigna skrivarutbildningar, akademiska studier, publiceringar i tidskrifter och antologier, men ingen av de fyra har ännu någon publicerad roman bakom sig. De tittar på varandra och skrattar och konstaterar att de alla har manus, färdiga eller under bearbetning, liggande därhemma.

Men de är noga med att påpeka att deras eget skrivande är skilt från rollen som cirkelledare, det är två helt olika yrken.

– Det viktigaste som ledare för en skrivarcirkel är att ha ett brinnande intresse för litteraturen, att ha läst och skrivit mycket
och tycka det är roligt att både skriva och läsa själv, säger Jessica.

Deltagarna i allmänhet brukar inte bry sig om att ledarna ofta är yngre än dem själva. Det skulle vara en och annan medelålders
man i så fall som inte funnit sig, men då beror det oftast inte på ledarnas ålder utan på att deltagaren egentligen inte vill ha några råd av vare sig cirkel eller ledare utan enbart bekräftelse.

Några sådana tendenser finns inte i cirkeln Kom igång 2 den här kvällen i maj. Nytt inlämningsdatum kollas av, ämnet är fritt, och
alla bekräftar innan de går hur roligt det ska bli att läsa vidare i varandras alster.

TEXT: ANNAA MATTSSON