Reportage ur Cirkeln nr 3/2006:

Drömmarnas bro

När flyktens minnen håller hjärtat i ett järngrepp. När orden knappt finns på det främmande språket. Och vilsenheten i det nya landet skymmer blicken. Då är teatern ett sätt att nå fram. In i den egna smärtan. Och ut till människor som vill lyssna.

Vissa saker är lättare att uttrycka i teater än att bara prata...
Säger Adal från Eritrea. En av sju medverkande i teaterstycket Drömmarnas bro som just spelats för elever på Solna gymnasium. Han har klivit av scenen efter en pratstund med eleverna.

Skådespelarna är amatörer och några av dem har inte hunnit
särskilt långt med svenskan. Men ibland är själva uttrycket
viktigast. Syftet har uppfyllts, att skapa förståelse och informera
om flyktingars bakgrund och tillvaro både före och efter flykten.

Ämnet är stort och bygger på berättelser från flyktingar från Eritrea och Etiopien. Unga män och kvinnor som flytt från armén i sitt hemland. Flykt som för de flesta kostar pengar och kan ta upp mot ett år eller mer.

Det är scener från dramatiska flyktögonblick men också av övergrepp, total ofrihet och misär. En del handlar om kvinnornas svåra situation, blir man gravid skickas man visserligen hem från armén, men väl hemma är man illa sedd som ensamstående mor.

Lyckades fly
Adal var sex år i eritranska armén innan han lyckades ta sig iväg. Precis de där åren som ligger framför publiken han just spelat för,
då man ska ut i livet, skaffa sig utbildning och jobb, kanske
kanske börja bilda familj. Idag har han uppehållstillstånd i Sverige, flera av de andra är fortfarande asylsökande.

Gemensamt för alla är att de är unga och starka personer, som har klarat sig både i och ur armén och den långa flykten. Men de är ensamma. De har kommit helt utan familjer eller nära vänner till Sverige.

Eftersom de är på flykt ur just armén är kontakterna i många fall dåliga med släkten hemma. Sporadiska telefonsamtal är det enda som gäller för många och ett ändrat mobilnummer kan innebära
en förlorad kontakt.

De som väntar på asyl lever i ett slags ingenmansland. Får ett
bidrag på 1 800 kronor i månaden av svenska staten, hankar sig fram på vad som kan finnas av småjobb för att överleva. Är ofta rädda för vad som kan hända, vi får inte fotografera teaterföreställningen, ett ansikte skulle kunna bli igenkänt av fel personer.

Rädsla och drömmar
Och åskådarna förstår deras rädsla och drömmar. En tjej kommer fram efter föreställningen och undrar över den där bussen på scenen. En leksaksbuss fylld med skelett överstänkt med sand.

Hon vill veta en gång till vad den symboliserade. Och får veta att
det har hänt på riktigt. En grupp flyende soldater som väntade på utlovad skjuts i öknen och fick syn på en stillastående buss. När de nådde fram visade den sig fylld av skelett. Förhoppningsfulla som aldrig kom längre än så på vägen mot drömmarnas bro.

Tjejen nickar och ryser, aha, det var som hon anat.

En annan frågar vad de saknar mest hemifrån. Adal vänder på frågan och svarar att det han saknar minst är ofriheten. Sverige är fritt, man möts av respekt. Men det man saknar mest är familjen. Familjen och vännerna i hemlandet.

Samlingsplats
Studiefrämjandets lokaler i Sundbyberg har blivit en samlingsplats för många av just de här flyktingarna från framför allt Eritrea runt hela Storstockholm.

– Vi försöker hitta verksamheter som gör att de får ett någorlunda uthärdligt liv medan de väntar. Sånt som innebär socialisering i det svenska samhället, säger Anna Norberg på Studiefrämjandet.

Många har redan fått sina obligatoriska sex månader svenska som alla har rätt till på flyktingförläggningen så vi försöker gå vidare. Läsa vårdsvenska och städsvenska.

Men vi anpassar oss till gruppernas önskemål. Vad vill ni? Och det vanligaste svaret är ”träffa svenskar”.

Teatern är bara en del av ett tvåårigt projekt för flyktingar som finansieras med bl a pengar från Allmänna Arvsfonden. Just till teatern har man pengar från landstinget.

Upplevelser och möten är viktiga beståndsdelar i allt som görs. I teatern är mötet med publiken viktigt, samtalet efteråt ingår vid varje föreställning ute i skolorna.

En annan del av projektet är möte med den svenska naturen, ytterligare en är dansen.

– Genom dansen kan man hitta betydelsefulla möten med
svenskar! säger Anna och får nickande medhåll.

Dansen
Dansen, som övas en gång i veckan är inte precis eurodisco utan svensk gammeldans; vals, hambo, schottis och polska. Och efter övningarna, ger man sig ut på dansbanorna. Går till Skansen tillsammans och bjuder upp. I sommar far Anna med en hel grupp till Rättviksdansen i Dalarna.

– Vi far inte dit och tittar på utan deltar verkligen! Det finns inte så många arenor som är öppna för nya kontakter, men dansen är en möjlighet.

Adal håller med om det. Han tillhör de flitiga dansörerna. Han har kommit lite längre än några andra i ensemblen och har börjat en vårdutbildning.

Teatern skulle han gärna fortsätta med, på något sätt, absolut. Skapandet och uttrycket är viktigt. ”Man kan drömma”. Dramatisering handlar mycket om drömmar.

Tjejen som sitter bredvid mig på lunchen och har beställt en sallad med räkor av misstag, stort ståhej när alla ska smaka, spottar och fräser och undrar om det här verkligen är en svensk specialitet,
talar också om drömmar. ”Man kan drömma!” Säger hon också.

Men just nu gäller mest; lära sig mer svenska, få utbildning och jobb. Och spela teater och dansa gammeldans hos Studiefrämjandet.

TEXT: ANNAA MATTSSON