Cirkeln - Studiefrämjandet

Reportage ur Cirkeln nr 4/2006:

Laddat för rock

Samtidigt som friidrottarna laddade ur på EM-arenan exploderade rocken på 100% Osignatscenen i Göteborg. Trash metalbandet Stabotage var ett av de 40 band från olika håll i Sverige som gjorde kvällen till sin egen under den vecka då hela stan var på fötter.

Knepet med att skriva låtar är att få det att låta som något som i
nte låter likadant som nånting annat! Aha, hade man kanske anat. Mikael Andersson är låtskrivare i bandet Stabotage från Borås.

Namnet är en ordlek. Bandet spelar trash metal. En aggressiv punkinspirerad lite oorganiserad metalstil där trummorna är tunga. Som gjord för de västgötska obygderna.

Sångaren Christoffer Forsberg kommer så djupt från obygderna att han har svårt ta sig till repetionerna. De andra repar ett par gånger varannan vecka, Christoffer kommer när han kan. Mikael sitter vid datorn och komponerar, skickar runt låtmaterial till de andra. Det
är så det går till i många band.

Christoffer är ny sångare och har satt sin prägel på bandet. Precis som trummisen Martin Latvala gjorde när han kom in, det var då bandet fick ett mer agressivt trashstuk. Mikael är uppväxt med metal men har spelat jazz också, gått på musiklinje på gymnasiet
och så, tycker genrerna har en hel del gemensamt.

Men Martin ramlade rakt in i metallen när han började höra på
musik först i 17-årsåldern och kände att det var så rätt att han själv
ville börja spela.

Rökigt och hett
I augusti stod de med resten av bandet på 100% Osignatscenen
på Frihamnspiren i Göteborg. Stenhårt live, inga förinspelade samplar, inte en enda. Rök, klassiska metalskrik och en sångare
som så att säga utnyttjade scenutrymmet. Samtidigt
som själva göteborgarna var på Avenyn och Götaplatsen för att inviga friidrotts-EM. Förutom de som stod framför stora scenen på piren i älven och väntade på att Tiger Lou skulle spela.

Piren – även kallad bananpiren eftersom den rustades upp bara för några år sedan för att det skulle lossas bananer där, men sen tog bananbåtarna vägen någon annanstans och det blev rockarena.

Metaltradtion
Surt? Äh. ”Det var vad vi räknat med! Det var kul att få spela här!”
Säger Daniel Persson. Det är han som ser till att Stabotage är en studicirkel hos Studiefrämjandet. De blev det igen efter ett avbrott. Gick tillbaka när de fick lokalstrul. Har fått bra replokaler, bra hjälp med gig (det här t ex) och tillgång till studio. Senaste demon spelades in där.

De har som många andra band haft en handfull spelningar så där senaste halvåret. Hoppas på fler. Metal-traditionen är bra i Sverige, många bra band, så konkurrensen är hård. Att få spela på
Frihamnspiren, mitt i Älven, mitt i Göteborg, det var en viktig grej även om inte så många lyssnade.

De packar alltså in instrumenten rätt nöjda och åker hem. Och sen??

Inga dansband
– Fortsätta spela! Hoppas på genombrott, skivkontrakt… och så där. (Fast Mikael har just hoppat av jobbet på tapetfabriken och ska utbilda sig till ljudingenjör i Örebro.)

– Om vi inte har slagit igenom om tio år lägger jag ta mig fan av
och blir dansbandsmusiker! Säger själva trashtrummisen Martin.

– Så fan heller att jag blir dansbandsmusiker! Då satsar jag hellre
på pojkband! Säger Kristofer Ståhl som möjligtvis ser ut att vara i svår närhet av bäst före datum för just den genren.

Och Martin rågarvar och säger, lessen grabben, men tyvärr är det nog dansband som ligger närmast till för oss, då om tio år.

De ställer upp sig för fotografering under Göta Älvbrons stålkonstruktion, metal mot metal, precis när nästa band går upp
på scen. Mono Flare från Lidköping. Mer klassisk pop åt rockhållet,
snygga röda kavajer, mycket sång. Väldigt mycket Daniel Gunnarsson, sångare.

Känns inte som någon småslump att ett gäng tjejer flockas kring
honom efteråt för att köpa nya skivan. De har åkt från Tibro för bandets skull och ser resten av EMfesten som en extrabonus,
missar Tiger Lou och ser inte helt angelägna ut att hinna fram till hårt hypade The Embassy på stora scenen.

Peppa publiken
– Bättre än vi hade hoppats! Säger Daniel om spelningen.

Sen kommer nästa, och nästa. 40 osignade band från Väst och några andra delar av landet avlöste varandra på tältscenen på Frihamnspiren under EM-festen (Göteborgskalaset).

40 gånger gick Peter Forsblad från Studiefämjandet i Göteborg
och presenterade nästa akt. Lika entusiastiskt antingen det stod tio framför scenen eller 500 och duken höll på att rämna i hettan eller ösregnet. Samma jovialiska leende, samma peppning av publiken att ställa sig närmare, helst masa sig iväg från stora scenen, samma avsiktliga hopblandning av genrer, samma hästsvans guppande,
nya svettpärlor rinnande.

– På det hela taget ett bra arrangemang! Många akter har haft riktigt mycket folk trots att det varit mer kända band som spelat på stora scenen samtidigt. Det var jätteviktigt för våra band att få
spela lite senare på dagen och inte mitt på eftermiddagen
som förra året.

Bytet av scen var också en fördel. Killarna i Stabotage tyckte det var alldeles lagom att stå på den mindre tältscenen i stället för den krävande stora. Ljudet kändes också hyggligt, mellansnack
dränktes då och då nästan av massivt ljud från grannscenen, men musiken gick fram. Och det var ju förstås det viktigaste.

TEXT: Annaa Mattsson