Men innan dess hade Börje haft berättelsen länge i huvud och
hjärta. Historien om den unga kurdiska flickan korsade hans väg redan på 1970-talet när han arbetade  på en skola i en av Stockholms förorter och spelade i det lokala fotbollslaget.

– En tjej i skolan hade försvunnit, men ingen ville prata om det.
Alla bara tystnade och blev gråbleka i ansiktet, säger Börje.

– Men det gick en massa rykten. Så småningom kom det fram att flickan hade åkt hem för att gifta sig. Sen var hon borta.

– Redan då ville jag göra en film om hennes historia, men
intresset var obefintligt på den tiden.

Hederskultur och tvångsgifte var inte debattfrågor i Sverige på 70-talet. Problematiken existerade, men diskuterades inte offentligt.

– Jag, däremot, kunde inte släppa historien. Den kom tillbaka till mig gång på gång med 5 till 10 års mellanrum, säger Börje.

Filmen måste göras
Beslutet att till slut göra långfilmen om Bella kom när Börje själv hade råkat ut för en bilolycka. Vissa saker måste bli av. Innan det
är för sent.

– Jag tänkte att jag helt enkelt hade en plikt att göra den här filmen. Kortfilmen hade blivit en framgång. En långfilm låg inom räckhåll.

Visserligen var projektet stort, med många människor inblandade och begränsade ekonomiska resurser. Men med folkbildning och studiecirklar skulle filmen kunna bli möjlig att genomföra, tänkte han. Och så blev det.

Sedan några år hade Börje förankring inom Studiefrämjandet i
Södra Roslagen.

– 1999 startade jag en förening, Kulturnätet, och vi fick igång ett samarbete kring musik och teater. Jag vände mig till Studiefrämjandet för att organisationen är politiskt obunden. Jag tyckte att det var viktigt att inte ha religiös eller politisk styrning.

Så kom det sig att Bella & Real, filmen som absolut skulle bli av, formades i studiecirklar där många människor engagerade sig och delade med sig av egen övertygelse.

Castingcirklar
– Vi hade en manuscirkel och vi hade projektcirklar som handlade om att skapa miljöerna. Vi hade repetitionscirklar som gick ut på
att prova scenerna och castingcirkel för att söka folk till rollerna.

Under 2005 var över 300 personer involverade i projektet och
säkert hälften var med i cirklarna.

– Att administrera cirklar och vara med och skriva manus tog
otroligt mycket tid, säger Börje. Men jag fick god hjälp av Studiefrämjandet i Södra Roslagen. Det hade inte gått att göra det här utan dem.

– Genom studiecirkelformen kunde vi också skapa förståelse för projektet hos alla deltagare. Att vi dessutom fick möjlighet att
träffas i en samlingslokal gav en viktig stabilitet och
regelbundenhet. Vi kunde jobba tillsammans under lång tid på ett seriöst sätt, trots att vi var oavlönade.

Fantastiska prestationer
Att arbeta med unga människor i skapande verksamhet och utbildning har stor betydelse för Börje Peratt.

– Det är ett sätt att hämta hem min egen barndom och ungdom, säger han.

– Jag flyttade hemifrån när jag var 16 och försörjde mig som plåtslagarassistent och i stort sett alla andra typer av jobb som
man kunde få. Samtidigt försökte jag ta studenten och slå mig
fram som konstnär, som var det jag verkligen ville.

– Jag levde alltså ensam mellan 16 och 19 år och det fanns inget stöd från vuxna. Sedan fick jag snabbt jobb som
mellanstadielärare och märkte att jag var bra på att ta hand om svåra ungar.

– Det gäller att försöka skapa sammanhang där alla ryms och
jobba utifrån det. Då får man respons.

– Så är det också i filmarbetet. Unga människor kan improvisera
och göra fantastiska prestationer, så att man blir överraskad. Men det händer också att de ramlar ur och fånar sig. Då får man sättar gränser. Då är det omöjliga möjligt.

– Det finns en sak som vi säger med filmen, avslutar han – jag är hellre fri i främmande land än fånge i mitt hem. Det gäller tjejen Bella och det gäller även Olle, den svenske tränaren.

TEXT: HETTY ROOTH