Reportage ur Cirkeln nr 5/2006:
 
Jag ska lyfta fram bra saker

Upptäckt på bloggen. Mia Mästerbo skrev sig rakt in i tidningen
med småbitska kommentarer om livet som småbarnsmamma.
I fortsättningen blir det offentligt tyckande och mycket mer om favoritämnet musik.

Det finns säkert många studiefrämjare som skriver bloggar.
Anonymt under en klurig pseudonym och med en bild på hunden istället för en själv. Eller på en intern community dit bara kvinnliga jägare över 60 har lösenord eller så.

Mia Mästerbo, musikhandläggare sedan 7 år på Studiefrämjandet
i Falun, bloggade också på en sådan där community. Började när
hon fick barn. Och blev "upptäckt" och erbjuden en egen
bloggspalt på i ortstidningen Dala-Demokraten.

- De gillade det jag skrev, tyckte det var roligt att jag var så bitter! Skrattar Mia Mästerbo. Och låter inte särskilt bitter.

Bitterheten bestod i att hon skrev mindre om moderskapets fröjder och mer om umbärandena men med mycket humor och
självdistans.

Hon fortsätter i samma tongångar i den offentliga bloggen. Dagen som börjar i stora drömmar men slutar med att hon tuppar av i soffan innan Idol är slut. Det är en del man får försaka som
nybliven morsa, roliga vaknätter på lokal och sånt.  Men inte allt,
och det är den vardagen som hon beskriver i bloggen. Vardagen som yrkesarbetande, just nu mammaledig, tjej, musiker och
morsa.

Inte så ingående om tänder och de första stegen, men visa att
det går att ha med sig barn nästan överallt.

- Jag är själv uppväxt så och mådde bara bra av det men nu snackas det väldigt mycket om att mammorna sak vara hemma med sina barn.

Jag går i en sådan där mammagrupp, där kan nån berätta att hon gjorde en utflykt till ett café dagen innan. Och vad gjorde jag? Var
i Finland på spelning...med Sheena.

Dom tittar lite snett och undrar men de ser ju samtidigt att hon
mår bra!

Och, bedyrar Mia, så ingen behöver undra , Sheena född i mars i
år, bär alltid ordentliga hörselskydd och skinas från de allra ljudligaste miljöerna. Men annars är hon med, mitt i den
musikvärld där Mia vistas. Och som hon förstås kommer att
skriva om i bloggen också.

- Inte precis att jag kommer promota mitt jobb som musikhandläggare, men det är klart att jag kommer att skriva om jobbet också och lyfta fram bra grejer som vi har på gång.

Då kan man gissa att det kommer att handla en hel del om tjejer och musik. Mia är övertygad om att det behövs fler kvinnliga musikhandläggare inte bara som en jämställdhetsfråga inom Studiefrämjandet utan för att stötta tjejer som spelar.

Tjejer behöver pushas på ett annat sätt än killar och det kan vara lättare för en annan tjej att göra det. Det är inte svårt att få tjejer
att börja spela, det svåra är att få dem att fortsätta, ta nästa steg
i utvecklingen i stället för att stanna upp.

Det kan handla om att lära sig mer om tekniken, kanske skaffa
en bättre gitarr, sånt som för killar är mer naturligt. Det är för sådana råd hon finns till hands för tjejerna i rockcirklarna i Falun. Kanske kan hon på bloggen ge ännu fler råd och uppmuntran.

Däremot kommer Mia knappast att blogga om att starta fler tjejrockprojekt. Sådan vill hon helst inte ha. Det är musiken det handlar om, inte kön. Det är idiotiskt att renodla projekt och konserter efter kön, tycker Mia. Istället ska man blanda. Det går
om man anstränger sig.
 
TEXT: ANNAA MATTSON