Visst är det folkbildning
För folkbildning är det väl, Brandguldet? Absolut, säger producenten Anna Ahnstedt Mitle. Inte bara för att allt förberedelsearbete har organiserats i studiecirklar hos Studiefrämjandet, utan också för att det här är ett så påtagligt lokalt historiskt spel.

Branden när hela trästaden utplånades är något alla känner till;
hur tidigt på morgonen den 29 juli 1806 lågorna började hos apotekare Bergius, kastade sig över Bäveån och antände andra sidan. I somras kunde man gå organiserade vandringar och följa brandens förlopp.

Folk känner till namnen på de gamla stadsborna, om inte annat
från gravstenar, ett par tjejer i ensemblen upptäckte till sin förtjusning att de var släkt i rakt nedstigande led till en av de herrar som gestaltas på scenen. Historia knyts till nutid i handlingen, både främlingsfientlighet och stödinsamlingar var lika aktuellt då som nu.

Inte första gången
Studion har satt upp stora föreställningar förr. Förra gången handlade det om en annan del av stadens historia, varvsepoken.

Den gången tog man i så det knakade lite för hårt, en scenisk succé men en ekonomisk krasch som det tagit en stund att hämta sig från. Tursamt skedde upphämtningen just till det där brandjubileumsåret och ämnet var givet.

Pjäsförfattarna har på olika sätt grävt i Uddevallas historia förr, Studio 32 har funnits i närmare 40 år och har en kader av vuxna amatörskådespelare och ledare, inte minst Annette Andersson som regisserat, dessutom en stor barn- och ungdomsverksamhet och samarbete med kulturskolan. Det fanns nästan precis det myller av medverkande som krävdes för en megauppsättning och resten gick man ut och sökte bland annat i stadens musikklasser.

Ljustekniker hittades på en fritidsgård, steget från konsert och disco till teater var inte så långt. En del av det där myllret träffar vi en stund innan de ska sätta sig vid sminkborden timmarna innan en av de 16 föreställningarna. Sminket har de förstås lärt sig sköta själva, det är bara lite hårflätande som hjälpande morsor får fixa.

Dussinet tonårstjejer – det är mycket tjejer, både i kör och dans och talroller men det är faktiskt killar på scenen också – och så Pernilla Ludvigsson som sitter i styrelsen för både Studion och Studiefrämjandets avdelning. Pernilla har varit med i Studion sen hon var sju ”för att det är så himla roligt med teater” och firar 20-årsjubileet som Bergius piga Lina, hon som sägs ha upptäckt branden.

En stor fet familj
– Vi är som en enda stor fet familj! Säger hon om ensemblen som
är från tre och uppåt övre medelåldern. Och får ett susande varmt medhåll runt bordet. Sammanhållningen mellan alla generationer
har varit otrolig.

På den långa resan från kollationeringen och organiserandet av cirklar till premiären i början av hösten.

– Vi behövde inte gå på någon audition utan alla som ville fick vara med, berättar Linnéa som fick höra om uppsättningen via sin danslärare.

Många ville och det var nog tur det, för det har varit en del avhopp. ”Lust och frivillighet” måste råda i en sån här uppsättning, menar Anna. Alla säger gång på gång hur roligt allting varit – men
också väldigt, väldigt jobbigt. En del pallade inte riktigt, kanske framför allt inte att behöva använda en stor del av sommarlovet till repetitioner.

I augusti gick alla dagar åt och sen följde 16 föreställningar
som snabbt blev utsålda. De yngsta, under tolv, alternerade, men
de andra hängde i alla föreställningar.

Flera danser och körstycken, en del solosång, många repliker för några, mycket scennärvaro för alla. Matilda tycker folk skulle varit ännu mer på alerten och jagat efter biljetter i tid så man kunde satt in fler extraföreställningar.

De andra är mer tveksamma, näää, fler skulle man nog helt enkelt inte orkat. Fast det är så fruktansvärt roligt. Att stå på scenen, att möta publiken, att ge järnet och få gensvar, skratt på rätt ställe, barn som kommenterar högt. Då blir man lycklig. Då kan man som Sofia brista ut i ett euforiskt ”Teater, det är något som många fler
borde hålla på med!”

Men det är också att ta det som är nervöst och pirrigt, när man har någon man känner i publiken, när man ger järnet och inte det får gensvar man hoppats. Eller när man
gör bort sig lite.

Ingen i publiken bryr sig
– Jag sa ”typ” en gång, det var så pinsamt...suckar Matilda. De har ju fått öva så mycket på att inte säga just sånt, vara mer tidstrogna fast väl ingen vet vad som riktigt sades i Uddevalla 1806.

Inte ”ok” i alla fall som en kille råkar säga i kvällens föreställning och fnissar till lite. Ingen i publiken bryr sig. Inte när någon vuxen kommer av sig och måste ha sufflering heller. Publiken älskar
alltsammans från början till slut. Värmen i den där jättestora feta familjen ackompanjerad av orkestern från kulturskolans kollegium sprider sig över de obekväma bänkraderna.

Uddevallaborna vänder sig till varandra och säger ”Vad bra det är!” och skrattar åt råttan som skuttar från axel till axel. Och alla kommer in och tackar för applåder igen och igen, ser till att alla hurrar för en av kostymdamerna som fyller år och att även
ljus och ljud får applåder.

Teater, det är något som många fler borde hålla på med! Susar det liksom i den varma luften.