|
|
 |
Studiefrämjandet
Riksförbundet
Box 49013
100 28 Stockholm
Tel 08-545 707 00
Fax 08-545 707 39
E-post sfr@sfr.se
Reportage ur Cirkeln nr 6/2006:
När styrfarten ökar
Att cykla är frihetskänsla och glädje. Ett sätt att ta makt över
sin egen kropp och ta sig fram i tillvaron.
– Våra barn kan cykla och våra män. Det var svårt i början –
men nu kan vi också! säger Ashti Baker och Said Nemer.
Jag kan jättebra! säger 42-åriga Ashti Bakev från Irak och ser
lycklig ut. Hon bär en blå sjal kring sitt huvud. Ovanpå sitter en knallgul cykelhjälm. Hon har tagit paus i cyklandet, står och småpratar lite, lutar sig mot styret och ser hur van ut som helst.
Det är svårt att tro att hon faktiskt inte kunde cykla, för bara ett
par veckor sedan.
Platsen är Ronneby i sydöstra Blekinge. Vi befinner oss på Brunsvallen som är kommunens utomhusarena. Löparbanorna glänser av fukt. Höstregnet hänger i luften. På andra sidan stadion
syns tre cyklister, de trampar framåt i sakta mak. Stundtals går det vingligt. Men alla klarar turen på egen hand.
Fort framåt
– Första gången hade de en medhjälpare på varje sida, berättar Anita Nilsson från Studiefrämjandet.
Det var för fyra träffar sedan och MYCKET har hänt sedan dess! Långa kjolar har bytts mot mer praktisk klädsel, som jeans.
Nervöst skratt och fnitter har omvandlats till mer självsäkra
leenden. Kvinnorna som fungerade som ”stödhjul” i början står
idag mest bredvid och tittar på, de har inte så mycket att göra.
– I början var det jättesvårt och jag höll verkligen hårt i styret,
minns Lirije Shehu från Kosovo som numera fixar både balans och fart alldeles utmärkt.
– Ja, nu går det bättre, men jag känner fortfarande stress, hjärtat slår fortare! säger hon och kliver upp på cykeln för att ge sig iväg, ett varv till.
– Jag är förvånad över att de lärt sig så fort, jag trodde nog att det skulle ta längre tid, fortsätter Anita och minns vilka rejäla motionspass det var de första gångerna, i alla fall för de som
sprang bredvid och höll i pakethållarna.
Fler vill vara med
Cykelprojektet är ett samarbete mellan Studiefrämjandet i Blekinge och Ronneby kommun.
Det bedrivs inom ramen för ett större EU-sponsrat projekt på temat integration, natur och miljö. Verksamhetsledare Gun Persson på Studiefrämjandet är nöjd över utfallet. Inbjudan att delta
gick ut via kurser i svenska för invandrare.
– Responsen har varit jättegod. Cykelprojektet har omfattat cirka
tio kvinnor. Förhoppningsvis kan vi få till stånd fler liknande projekt, vi får även spinn off-effekter eftersom vi skapar kontaktytor
för människor från olika länder – nya och gamla svenskar. Nu
finns det planer på att starta cirklar, kvinnorna vill fortsätta att träffas och lära sig mer om varandras kulturer och traditioner.
– Efter det att lokalpressen skrev om oss har flera hör av sig och velat komma för att lära sig cykla, även män. Vi har också fått förfrågan om att starta motsvarande utbildning i Karlskrona,
tillägger Anita.
En dröm för många
Hon är eldsjälen bakom projektet. Som egen företagare, medlem i IFFI, Internationella föreningen för invandrarkvinnor och aktiv inom Studiefrämjandet var det inte svårt att komma igång.
– Tidigare har jag bl a arbetat på Invandrarverket och jag vet att många invandrarkvinnor inte lärt sig cykla i sina hemländer. Samtidigt är detta med att lära sig cykla (och att lära sig simma) något som är en dröm för många.
Kommunen upplåter sportarenan, bekostar cyklarna, som hyrs hos en lokal cykelhandlare, samt har givit cykelhjälmar till deltagarna som gåva. Från Rädda Barnen har flera frivilliga kvinnor ställt upp som instruktörer och ”säkerhetsvakter”.
– I Sverige är vi idag vana vid att alla barn lär sig cykla. Men jag minns faktiskt att mina egna mor- och farföräldrar lärde sig cykla som vuxna, säger Anita.
Avslutar med utflykt
Lidija Hasani kommer liksom Lirije från Kosovo, Said Nemer är från Libanon. Tillsammans med Ashti är de några av de kvinnor som träffas denna dag för att turas om att cykla på de fyra cyklar
som finns till hands. Efter en stund går vi till bostadsområdet
intill arenan, för prova att cykla i mer vanlig miljö, vi ska även ta några fotografier.
– Akta! ropar Lidija och sveper förbi på den asfalterade vägen.
Anita tar sikte på höstens sista träff, som blir den sjätte. Hennes cykellärlingar börjar bli flygfärdiga. Nu gäller det att få dem att våga ta klivet vidare, ut i världen.
– Nästa gång träffas vi för att ha avslutning. Då gör vi en utflykt. Vi cyklar utmed Karlshamnsvägen, förbi ICA och vidare till Silverforsen. Där finns ett hus som vi kan låna och rasta vid. Jag bjuder på fika! säger hon och påminner alla att de ska ta med sig sina cykelhjälmar.
När styrfarten ökar
Att cykla är frihetskänsla och glädje. Ett sätt att ta makt över
sin egen kropp och ta sig fram i tillvaron.
– Våra barn kan cykla och våra män. Det var svårt i början –
men nu kan vi också! säger Ashti Baker och Said Nemer.
Jag kan jättebra! säger 42-åriga Ashti Bakev från Irak och ser
lycklig ut. Hon bär en blå sjal kring sitt huvud. Ovanpå sitter en knallgul cykelhjälm. Hon har tagit paus i cyklandet, står och småpratar lite, lutar sig mot styret och ser hur van ut som helst.
Det är svårt att tro att hon faktiskt inte kunde cykla, för bara ett
par veckor sedan.
Platsen är Ronneby i sydöstra Blekinge. Vi befinner oss på Brunsvallen som är kommunens utomhusarena. Löparbanorna glänser av fukt. Höstregnet hänger i luften. På andra sidan stadion
syns tre cyklister, de trampar framåt i sakta mak. Stundtals går det vingligt. Men alla klarar turen på egen hand.
Fort framåt
– Första gången hade de en medhjälpare på varje sida, berättar Anita Nilsson från Studiefrämjandet.
Det var för fyra träffar sedan och MYCKET har hänt sedan dess! Långa kjolar har bytts mot mer praktisk klädsel, som jeans.
Nervöst skratt och fnitter har omvandlats till mer självsäkra
leenden. Kvinnorna som fungerade som ”stödhjul” i början står
idag mest bredvid och tittar på, de har inte så mycket att göra.
– I början var det jättesvårt och jag höll verkligen hårt i styret,
minns Lirije Shehu från Kosovo som numera fixar både balans och fart alldeles utmärkt.
– Ja, nu går det bättre, men jag känner fortfarande stress, hjärtat slår fortare! säger hon och kliver upp på cykeln för att ge sig iväg, ett varv till.
– Jag är förvånad över att de lärt sig så fort, jag trodde nog att det skulle ta längre tid, fortsätter Anita och minns vilka rejäla motionspass det var de första gångerna, i alla fall för de som
sprang bredvid och höll i pakethållarna.
Fler vill vara med
Cykelprojektet är ett samarbete mellan Studiefrämjandet i Blekinge och Ronneby kommun.
Det bedrivs inom ramen för ett större EU-sponsrat projekt på temat integration, natur och miljö. Verksamhetsledare Gun Persson på Studiefrämjandet är nöjd över utfallet. Inbjudan att delta
gick ut via kurser i svenska för invandrare.
– Responsen har varit jättegod. Cykelprojektet har omfattat cirka
tio kvinnor. Förhoppningsvis kan vi få till stånd fler liknande projekt, vi får även spinn off-effekter eftersom vi skapar kontaktytor
för människor från olika länder – nya och gamla svenskar. Nu
finns det planer på att starta cirklar, kvinnorna vill fortsätta att träffas och lära sig mer om varandras kulturer och traditioner.
– Efter det att lokalpressen skrev om oss har flera hör av sig och velat komma för att lära sig cykla, även män. Vi har också fått förfrågan om att starta motsvarande utbildning i Karlskrona,
tillägger Anita.
En dröm för många
Hon är eldsjälen bakom projektet. Som egen företagare, medlem i IFFI, Internationella föreningen för invandrarkvinnor och aktiv inom Studiefrämjandet var det inte svårt att komma igång.
– Tidigare har jag bl a arbetat på Invandrarverket och jag vet att många invandrarkvinnor inte lärt sig cykla i sina hemländer. Samtidigt är detta med att lära sig cykla (och att lära sig simma) något som är en dröm för många.
Kommunen upplåter sportarenan, bekostar cyklarna, som hyrs hos en lokal cykelhandlare, samt har givit cykelhjälmar till deltagarna som gåva. Från Rädda Barnen har flera frivilliga kvinnor ställt upp som instruktörer och ”säkerhetsvakter”.
– I Sverige är vi idag vana vid att alla barn lär sig cykla. Men jag minns faktiskt att mina egna mor- och farföräldrar lärde sig cykla som vuxna, säger Anita.
Avslutar med utflykt
Lidija Hasani kommer liksom Lirije från Kosovo, Said Nemer är från Libanon. Tillsammans med Ashti är de några av de kvinnor som träffas denna dag för att turas om att cykla på de fyra cyklar
som finns till hands. Efter en stund går vi till bostadsområdet
intill arenan, för prova att cykla i mer vanlig miljö, vi ska även ta några fotografier.
– Akta! ropar Lidija och sveper förbi på den asfalterade vägen.
Anita tar sikte på höstens sista träff, som blir den sjätte. Hennes cykellärlingar börjar bli flygfärdiga. Nu gäller det att få dem att våga ta klivet vidare, ut i världen.
– Nästa gång träffas vi för att ha avslutning. Då gör vi en utflykt. Vi cyklar utmed Karlshamnsvägen, förbi ICA och vidare till Silverforsen. Där finns ett hus som vi kan låna och rasta vid. Jag bjuder på fika! säger hon och påminner alla att de ska ta med sig sina cykelhjälmar.
TEXT: ANNA KIM-ANDERSSON
Kontakt:
Anita Nilsson
Studiefrämjandet i Blekinge
Järnvägsgatan 11A
372 37 RONNEBY
Tel:0457-146 89
e-post:1001@sfr.se