Cirkeln - Studiefrämjandet

Reportage ur Cirkeln nr 6/2006:

Vem har makten över folkbildningen?

Deltagarna är det självklara svaret. Men det är inte hela sanningen. Efter folkbildningsproposition och regeringsbyte tar Cirkeln pulsen
på den makt som kommer uppifrån.

Kanske var tillfället illa valt för att granska makten över folk-bildningen och framför allt vad dess makthavare tyckte.

Folkbildningsminister Jan Björklund lät meddela att han inte hade tid. Han hade fullt upp med skolpolitiken.

”Inga omedelbara förändringar vad gäller folkbildningen är att
vänta från regeringen” hälsades från pressekreteraren. Budget-propositionen var lagd och intentionerna för folkbildningen följde
den folkbildningsproposition som togs i maj.

När budgeten är antagen får Folkbildningsrådet, som har uppdrag
att förvalta och fördela de statliga pengarna till folkbildningen, regleringsbrev och riktlinjer.

Folkbildningsrådet
Inför detta och mitt under rådets pågående budgetdiskussioner
hade inte heller dess yttersta makthavare, ordföranden Carola Gunnarsson, centerpartistiskt kommunalråd från Sala, tid för
några längre samtal. Hon gav dock en del synpunkter via mail.
Som en god folkbildare säger hon att makten över folkbildningen – den har vi själva. Det vill säga alla som är verksamma inom folkbildningen.

– Men om makt är pengar – då är det riksdagen som genom sitt budgetbeslut fördelar medel till folkbildningen som har en betydande makt.

Kulturutskottet
Aha. Tillbaka till budgeten igen. Till riksdagen och kulturutskottet som är det av riksdagens utskott som har hand om folkbildningsfrågor. Så var det även under gamla regeringen.
Och där finner vi en folkbildningsmakthavare i form av ordföranden Siv Holma (v) från Norrbotten.

– Ja visst, säger hon, visst har riksdagen en viss makt över folkbildningen!

Blockgränserna är, vad gäller folkbildningen, inte helt självklara. I utskottet sitter ledamöter både från socialdemokraterna och
centern med studieförbundsbakgrund. Båda partierna står på rätt gedigen folkrörelse- och folkbildningsgrund. Själv har Siv också rörelsebakgrund. Hon har gått i fredscirkel hos Studiefrämjandet
en gång i tiden. Betonar det viktiga i Studiefrämjandets
oberoende från politiska partier som gjort det möjligt för olika människor att mötas i verksamheten.

Hon nämner t ex antikärnkraftsrörelsen. Dagskollen säger henne
att studieförbunden gör ett gott arbete med människor som
hamnat i marginalen och inom rehab och friskvård. Diplomatiskt
nämner hon en verksamhet som Medborgarskolan på en ort genomfört med förståndshandikappade.

Statsfinanserna
Ett område där folkbildningens pedagogik skulle behövas är inom IT-tekniken. Det finns ”en förlorad generation” som inte behärskar datortekniken och där behövs folkbildningsinsatser.

Det finns en v-motion om det till riksdagen. Siv Holma anser att både kulturen och folkbildningen fått stå tillbaka under åren, hon
vill se mer pengar till folkbildningen framöver. Det statsfinansiella läget är gott, det finns ingen anledning att snåla, säger hon.

– Men, säger hon, det krävs också att kommunerna tar sitt ansvar! Flera kommuner har helt tagit bort anslagen till folkbildningen och det är en dålig utveckling.

Hon beklagar att överläggningar mellan s, v och mp och kommunerna om folkbildningen avbröts på grund av regeringsskiftet.

Kommunal helhet
Och så hamnar vi osökt hos nästa makthavare. Kommuner och i
viss mån landsting. Kommuner betalar anslag till studieförbund.
De bidrar med pengar till enskilda projekt och de köper tjänster.

Men varje kommun bestämmer själv hur man gör. Så det är ingen idé att låta en politisk makthavare tala för många. Bättre att gå på en central tjänsteman som har helhetsgreppet, de kan också vara betydelsefulla makthavare. I det här fallet heter han Ants Viirman och handhar folkbildningsfrågor hos Sveriges Kommuner och Landsting.

Ants Viirman delar i grunden Carola Gunnarssons uppfattning om
att makten över folkbildningen innehas av folkbildningen själv. Framför allt måste makten återtas menar han.

– Folkbildningen behövs. Men för att återta makten måste den tydligare hävda sin självständighet även om det skulle innebära
att den förlorar några kronor. Studieförbunden måste lägga
örat mot marken och verkligen känna efter vad folket vill och den måste också ställa större krav på sina medlemsorganisationer att sluta upp!

Förlorad makt?
Återta? Det innebär alltså att den förlorat makt? Ja, säger Ants. Studieförbunden har i många fall varit för snabba att göra det de blivit ombedda. Han kritiserar dokumentet Folkbildningens framsyn som togs fram av Folkbildningsrådet på just den punkten.

– Man säger i stort sett ”ge oss pengar så gör vi vad som helst”. Istället borde man tydligare förklara sin särart både gentemot allmänhet och politiker.

Carola Gunnarsson har faktiskt varit inne på liknande tankar. I en intervju i tidskriften Folkhögskolan sa hon att studieförbunden
alltför ofta blivit ålagda uppgifter som mer liknar samhälls-information än bildning. Att man måste lära sig skilja på det.

Och till Cirkeln säger hon:
– Det är folkbildningens aktörer som utformar verksamheten. Detta kräver stort ansvarstagande och engagemang. Men om vi tar det ansvaret och satsar engagemanget utifrån en stark tro på folkbildningens innersta själ då har vi också makten!

Sänkta anslag
Något slags samton alltså. Men faktum kvarstår, kommuner fortsätter sänka anslag till folkbildningen. Och visar därmed makt. Skälen är olika, menar Ants Viirman. En del ideologiska, det är
mest borgerligt styrda kommuner som sänker anslag, och en del ifrågsätter värdet av folkbildningen.

– Ett skäl är faktiskt ofta att inte studieförbunden syns på orten. Lokalkontoren har blivit färre. Varför ska man ge pengar till något som inte verkar finnas?

Många kommuner säger sig sakna dialogen med studieförbunden. Vilket också Carola Gunnarsson påpekat. Studieförbunden kommer inte till henne i hennes egenskap av kommunalråd.

Ants Viirman har sin förklaring:

– Studieförbunden har fullt upp med att jaga timmar och att uppträda som vanliga anbudsläggare för verksamheter som inte är direkt folkbildning. Det har bidragit till att den vanliga folkbildningsdialogen har fått stryka på foten.

Och när dialogen uteblir kommer ifrågasättandet. Kanske de plötsliga nedslagen för att kolla verksamheten. Begrepps-förvirringen. Vad är folkbildning? Vad är kulturstöd?

Ants ryser över när studieförbund kallas sponsorer, de ska vara arrangörer inget annat. Studieförbunden måste rensa upp också, tänka på etik och moral, skilja på föreningsverksamhet och folkbildning.

Han vill ha lokala samråd med alla studieförbund i kommunerna. Gemensam begreppsapparat och gemensamma spelregler som öppnar för kommunerna att ge bidrag utifrån sin verklighet.
I folkbildningspropositionen lyfte staten upp sju prioriterade områden för folkbildningen, kommunerna skulle behöva något liknande.

Olika inställning
– Sen får vi leva med den kommunala mångfalden! Sundbyberg
och Jokkmokk har olika förväntningar på folkbildningen! Vilket innebär att det som räknas som god folkbildning i en kommun
inte gör det i en annan.

När Ants ska nämna något studieförbund där den kommunala dialogen sköts bra så säger han Studiefrämjandet i Västmanland! Där har man en fungerande kommunal verksamhetsplan som följs upp och utvärderas. Det är bra.

Men kommunerna vill inte bara ha dialog. Man vill ha mer att säga till om också.

– Det finns en fara att en del går för långt. Här gäller det för studieförbunden att värja sig.

Så är vi tillbaka igen då. I folkbildningens självständighet och
särart. Dialog med politiker och örat mot marken samtidigt.
Tillvaron är inte enkel och förväntas knappast bli det framöver
heller även om kulturutskottets ordförande anser finanserna
goda.

Prata med politiker kan för övrigt löna sig när man minst anar
det. Innan vårt samtal är slut har Siv Holma bestämt sig för att skriva en interpellation.

TEXT: ANNAA MATTSSON