Naturlig mångfald

Har människor i Sverige en alldeles särskild relation till naturen?Finns det en svensk natursyn som skiljer sig från andra länders?
– Vi har en stor tillgänglighet till naturen i Sverige. Och visst finns det något svenskt i själva ensamhetstanken, säger Ella Johansson, på Mångkulturellt Centrum. Men en natursyn kan se ut på många sätt och betyda många olika saker.

Mångnatur heter en bok som gavs ut av Mångkulturellt centrum under Mångkulturåret 2006. En bok som ville väcka tankar och inspirera till diskussion.

Som vrider och vänder på begreppet natur. Här sätts naturen i sitt sammanhang historiskt och kulturellt. Och här får den gåtfullt natursvenska folksjälsbilden sig en liten törn. Det är inte självklart att vi älskar att vara i naturen, eller ens på vilket sätt.

– Om naturens väsen och synen på naturen finns många åsikter och
teorier. De är viktiga att fundera över, menar Ella Johansson som är redaktör för boken och forskningschef på Mångkulturellt
centrum i Botkyrka.

Men hon presenterar inga färdiga åsikter eller lösningar. Synen på naturen handlar om förutsättningarna för livet på jorden, om integration, demokrati, klimat och kultur. Inte minst ger naturen oss en möjlighet att fundera över vilka vi själva är och hur vi tänker.

Om man skrapar på ytan framträder en nordisk naturidentitet
som är både svårfångad och varierad.

Inlärd natursyn
– För min egen del tänker jag på vårt förhållande till naturen som något vi lär oss i skolan, säger Ella Johansson. Alla skolbarn i Sverige vet vad en skogspromenad är och kan beskriva den. Även
om långt ifrån alla har för vana att vara ute i naturen.

– Jag menar alltså att den svenska natursynen delvis är inlärd, och att den historiskt sett dessutom är ganska ny. Den moderna natursynen har sina rötter i den tyska romantiska rörelsen på
1800-talet. I Sverige började den formas under industrialiseringen när människor lämnade landsbygden och flyttade in till städerna.

– Människorna som lever på landsbygden har självklart alltid en relation till naturen. Men det är när man lämnar naturen som man börjar tycka att den är speciell. Äkta och fin.

– Under 1800-talet förändrades alltså landets struktur och det fanns förmodligen ett starkt behov av att hålla ihop nationen och hitta det äkta svenska.

Som symbol för det svenska har natursynen levt vidare ända in på 2000-talet. Idag tycker många att den är en del av dem nationella identiteten. Allemansrätten och närheten till naturen framhålls ofta som ett svenskt särdrag.

– Det beror delvis på att vi faktiskt har en stor tillgänglig natur som vi får vistas i, det finns inga farliga djur och man törstar inte ihjäl. Den svenska naturen är någorlunda vänlig.

– Man kan inte heller komma ifrån att rörligheten och strövandet, förtrogenheten med landskapet har funnits hos oss länge, inte minst i norra Sverige. Urbaniseringen av Sverige var sen och
begränsades till många små samhällen. Sverige är fortfarande ett lantligt land.

Udda ensamhet
– Vår idealisering av ensamheten i naturen kan ofta uppfattas som lite udda av människor från andra länder, säger Ella Johansson. Ensamhetstanken har också sina rötter i det romantiska
1800-talet. Bilden av mannen som står ensam, högst upp på ett berg som han har betvingat...

– Det här kan vara svårt att förstå för människor från t ex Sydeuropa och Mellanöstern där man snarare idealiserar livet tillsammans med andra människor. Den sociala gemenskapen.

– Den skillnaden betyder inte att man saknar en aktiv relation till naturen. Många som kommer hit till Sverige älskar att ströva i naturen för att det är en viktig dimension av livet. De fiskar och odlar kolonilotter och går promenader. Umgås med varandra.

– På samma sätt som svenskar kan se naturen på olika sätt, har immigranterna olika känslor inför naturen. En del har haft hemska upplevelser av skövlingar i hemlandet som gjort dem rädda
och försiktiga. Man kan inte dra alla över en kam.

– Det skulle säkert vara bra om vi reflekterade mer över de här skillnaderna. Då skulle vi ha svårare att ta för givet att just vårt sätt att se på naturen är det mest naturliga och normala.

Natur och integration
Ella Johansson pekar på att det idag finns flera integrationsprojekt som handlar om naturen och om att underlätta tillgängligheten för alla.

– Att vi gör naturen till en integrationsfråga är intressant, menar hon. Om vi tror att invandrare måste förstå naturen för att bli integrerade säger det något viktigt om oss själva.

– Visst är det bra att vi försöker öppna upp så att folk inte ska vara rädda eller känna sig obekväma i en situation som de inte är vana vid. Men det får inte bli så att vi trycker på folk ett sätt att
se på naturen som vi tror ska göra alla lyckliga
och nöjda.

– Därför finns det två sidor av all sådan verksamhet. Det kan vara bra att folk får prova på och komma in i någonting som kan vara spännande och intressant. Precis som i andra typer av kulturprojekt.
Men man måste vara medveten om hur viktigt det är att göra det tillsammans med folk. All verklig integration har två sidor.

Sönderfall
Vad menar vi då med äkta naturkärlek i Sverige? Och äkta friluftsliv. Är det att ge sig ut i vildmarken med utrustning eller är det att vara expert och kunna en massa arter?

– För de flesta människor tror jag att naturen helt enkelt betyder grönskan, säger Ella Johansson.

Det kan vara pelargonerna på fönsterbrädet. Och hon menar att
naturbegreppet trots allt inte längre håller för en närmare granskning. Nu håller det på att falla sönder.

– Det är svårt att upprätthålla någon distinktion mellan vad
som är kultur och kulturlandskap och natur och vildmark.

– Det finns inte längre någon ren vildmark i Sverige. Istället har vi
olika typer av reservat och nationalparker. Men även dessa är kulturlandskap som blir förslummande om man inte gör någonting åt dem. Ibland har de varit hårt exploaterade och har förslummats väldigt fort om man inte har fortsatt att exploatera dem.

Ny natursyn
Eftersom naturbegreppet inte riktigt håller längre använder vi andra begrepp som biologisk mångfald, säger Ella Johansson.

– Men även ordet mångfald kan man fundera över. Vad innebär det? Vad menar vi med att vi vill ha mångfald i vårt samhälle? Menar vi att mångfalden är som en blommande äng med en
massa arter där vi alla är olika. Ska människorna stå för mångfalden? Eller handlar det om diskriminering? Har vi ingen mångfald så är det ett tecken på att något är fel?

Att dra paralleller mellan naturen och samhället kan vara ett sätt att vända och vrida på begreppen för att se klarare. Varför är naturen och den svenska särarten så viktig just nu? Har det med europa-frågorna att göra, om inre och yttre hot mot vår särart? Har vi åter ett behov av att definiera oss som nation? Precis som på 1800-talet. Eller handlar det om andra hot? Om klimatet
och miljön?


TEXT: HETTY ROOTH

Fotnot
Ella Johansson är etnolog och har skrivit en
doktorsavhandling om skogsarbetare i Norrland.