Naturen som upplevelsearena

Naturen ska användas av människan, men med respekt. Vi ska röra men inte störa. Flera av Studiefrämjandets medlemsorgansationer har en aktiv och värnande relation till naturen.
– Jägareförbundet var den första svenska miljöorganisationen, säger förbundets informationschef Christina Nilson-Dag.

Ja och nej, eller snarare nja. Skulle man kunna säga som svar på frågan om Studiefrämjandets medlemsorganisationer har en någorlunda samsyn på naturen.

De som över huvud taget har någon anledning att ha någon syn alls. ”Nja” skulle i så fall stå för ett ganska allmänt ”värnande”.
Inte skräpa ned, inte förstöra.

Men skrapar man lite på ytan, bläddrar i styrdokument och policy-förklaringar, pratar med en handfull företrädare, kan man hitta två huvudlinjer. I ena kanten ”reservatssynen” och i den andra ”rekreationssynen”.

De organisationer som ligger närmast den förra värnar och skyddar, de i andra ändan ägnar sig framför allt åt att vistas i den med aktiviteter. Emellan finns de olika synsätten förenade, mer eller mindre. Mest mitt på en sån linje skulle framför allt Sportfiskarna kunna placeras. Medlemmarna nyttjar naturen och dess resurser i sin verksamhet, men organisationen bedriver också värnande och aktiv miljövård genom arbetet mot försurning och rovfiske och
för bevarande av arter.

Inga naturreservat
Skrapar man ännu lite till finner man att en renodlad reservatssyn knappast existerar bland Studiefrämjandets medlems-organisationer. Den är egentligen mest något flera talar om att man inte har. Visst skapades Naturskyddsföreningen samtidigt
som de första nationalparkerna 1909 och visst är värnandet om den biologiska mångfalden i förgrunden för natursynen – men verksamhetsfältet har breddats avsevärt under åren.

Policydokumenten omfattar alla tänkbara verksamheter i samhället inklusive vardagskonsumtion och globala rättvisefrågor. Snarare framstår värnandesynen som mer tydlig.

Pelle Andersson på Svenska Turistföreningen är en av dem som gärna vill svära sig fri från just en gammaldags reservatssyn.
Inrätta fler nationalparker och naturreservat för att värna om naturmiljöer och biolgisk mångfald, men gör dem
tillgängliga för rekreation.

STF är aktivt i flera naturvårdsfrågor, är en av de få medlemsorganisationer som har ett aktivt engagemang kring de
svenska miljökvalitetsmålen. Man prioriterar där arbetet med de naturinriktade målen. Pelle lyfter fram strandskyddet med den fria strandlinjen som ett värde att slå vakt om.

– Men i vår natursyn sätter vi människan i centrum och naturen som en plats för människor att vistas i. Naturen är en arena för upplevelser!

Kunskapen en hörnsten
En närstående syn redovisar Calle Crafoord från Friluftsfrämjandet.

– Vår syn kan väl sammanfattas ”inte störa, inte förstöra men rätt att vara i naturen”. Kunskapen om naturen är en hörnsten för oss. Det du känner till värnar du om. Men vi vill kunna idka friluftsliv och man ska kunna acceptera att friluftsliv sätter märken. Ja, man ska kunna elda... Det måste sökas kompromisser så att människan
både kan värna om naturen och ägna sig åt aktiviteter i den, inte mötas av fler och fler förbud.

Nej till museiskogar – ja till ett levande skogsbruk, ett kalhygge är ingen trevlig friluftsmiljö. Möjligheterna till rekreation är lika viktiga
som andra intressen.

Frågan om hur långt människans rekreationsbehov får inkräkta på naturen ställdes på sin spets i frågan om fjället Städjan och de planerade skidanläggningarna där. Kort kan väl sägas att där segrade till slut Friluftsfrämjandets värnandesyn över rekreationssynen när projektet stoppades genom ett regeringsbeslut. Naturskyddsföreningen tillhörde för övrigt de ivrigaste kritikerna av utbyggnaden.

Tidigt miljötänkande
Värnandesynen är faktiskt grunden även till Svenska Jägareförbundets tillkomst, påminner Christina Nilson-Dag, informationschef hos Jägarna.
– Vi var den första svenska miljöorganisationen! I början av 1800-talet höll den svenska viltstammen på att skjutas bort, Jägareförbundet bildades 1830 för att sätta upp och hålla efter
bestämmelser kring jakten.

Jakten är en del av viltvården som i sin tur är en del av naturvården, säger Christina. Stora delar av Sverige har faktiskt aldrig varit så viltrikt som idag. Naturen är inget museum, den är en
resurs som människan både ska värna och vårda men också ta del av och skörda överflödet ur. Av det som är förnyelsebart förstås!

Skogen ska inte bara vara en grön industrilokal utan också en
livskraftig rekreationsmiljö för människan – inte minst en välutbildad jägarkår.

Bland styrdokumenten för Jägareförbundets naturvård kan nämnas en fågeluppfödningspolicy som också är undertecknad av bl a Svenska Kennelklubben, en av de generellt kanske mer
vistande än vårdande av Studiefrämjandets medlemsorganisationer.

Rätt att vistas
Vistande står också Brukshundsklubben för i en hel del av sin verksamhet, naturen är viktig för både människa och hund, men någon riktigt uttalad natursyn finns knappast inom organisationen,
enligt Ann-Marie Folkesson-Bjuggren.

– Det vi tar upp t ex på utbildningar är frågor kring allemansrätten, vilka rättigheter man har men också vilka skyldigheter vi har när vi vistas i naturen med våra hundar.

Naturen som vistelseort, inte för allmän rekreation, men som arena för verksamhet har även en del av Sveroks medlemmar. Många lajvare väljer ju just skogen som spelplats. Det innebär dock inte att organisationen har antagit något gemensam
natursyn.

– I en del välorganiserade lajv tänker man nog särskilt på naturhänsynen, andra kanske inte är lika insiktsfulla. Jag kan tänka mig att en del markägare är skeptiska, för visst påverkar det naturen när många samlas på ett ställe. Men det viktiga är naturligtvis att man aldrig får förstöra! säger Petra Malmgren, Sverokare i Studiefrämjandets förbundsstyrelse.

Petra tillägger att lajvföreningar sällan hänvisar till allemansrätten för att vistas i naturen, kontakt tas alltid med markägare i förväg för att allt ska gå rätt till.

”Allt ska gå rätt till”. Det kanske rent av är den mest gemensamma natursyn man kan finna bland Studiefrämjandets medlems-organisationer.

TEXT: ANNAA MATTSON