Hassan är en eldsjäl

I en punkt där mödan med råge övervinns av glädjen. Där hämtar 57-årige Hassan Shamshiri sin livskraft och energi. Drivkraften är kärlek varvad med pliktkänsla! Hassan är folkbildaren som hjälper invandrare, barn och ungdomar i Hallstahammar till ett rikare liv genom idrott och kultur.

Hassan Shamshiri föddes 1950 i en liten kommun i södra Iran. Som ung och ung vuxen spelade han volleyboll på elitnivå. År 1982 fick han chansen att bli professionell spelare och senare tränare i Turkiet. Med sin familj flyttade han 1986 till Sverige och på den vägen är det. Redan 1987 omskrevs han i pressen som spelaren som lyfte Mölntorps IK:s volleylag mot nya höjder.

Erfarenheten av att vara idrottsledare var det som Hassan hade med sig i bagaget till Sverige. Idrotts- och fritidskonsulentutbildningen på Bosön under tidigt 1990-tal hjälpte honom att ta ett steg till.

– Utbildningen var jättejättebra! Efteråt kände jag väldigt starkt att det var min plikt att använda mig av mina nyvunna kunskaper. Jag ville lära ut till andra. Sprida kunskaper vidare.

Idag arbetar Hassan som kanslist för Hallstahammars Kultur- och Idrottsförening, en förening som han själv var med och grundade tillsammans med några kompisar 1993. Sedan starten är han också dess ordförande.

– Vi var 10–15 personer i början. Idag har föreningen cirka 250 medlemmar, de allra flesta under 20 år. Medlemmarna kommer från hela världen, inklusive Sverige och de nordiska länderna. Syftet är att hjälpa dem att uppleva idrott och kultur. Vi har en blygsam medlemsavgift och dörrarna står öppna för alla.

Idrottsman + folkbildare
Årets folkbildare 2006. Årets tränare i Västmanland 2006. Nyhetssändningar på åtta olika språk via Hallsta/Suras närradio. Hemskyddsgruppchef inom Hallstahammar kommun. Hassan får
stipendier och uppmuntrande utmärkelser. Tidningarna skriver spaltmeter om denne man som tycks ha en osedvanligt rejäl famn. Som håller i studiecirklar inom ett stort antal ämnen. Som tränar
och leder otaliga idrottsgrupper inom föreningen. Och som frivilligt de senaste 15 åren ställt upp gratis och ordnar aktiviteter för barn
och unga utomhus, varje vardagkväll mellan kl 17 och 22 i Hallstahammar.

– Allt sedan slutet av 1980-talet har jag fått mycket stöd från Studiefrämjandet. Hallstahammars dåvarande verksamhetsledare Ennio Grilli frågade mig om jag ville hålla i studiecirklar. ”Jag är en idrottsman”, svarade jag. Men Grilli hjälpte mig att styra mot folkbildningen. Grilli har gått i pension men Studiefrämjandet är fortfarande en stor och viktig samarbetspartner. Senast igår träffade
jag verksamhetschefen Hasse Lindell på Västeråskontoret som frågade om det var något som han kunde göra för oss.

Hassans första studiecirkel handlade om hur man förebygger och tar hand om idrottsskador och sedan har det rullat på. Om hur man startar en förening. Om hur man kan lära känna sin stad, sitt land. Ledarskapsutbildningar, filmcirklar, cirklar om kost och hälsa, m m. Idrott och kultur har för Hassan varit parallella spår som stundtals mötts i skön förening.

Han som kan öppna alla dörrar
På persiska skulle man säga att Hassan är en skiftnyckel. Det vill säga en person som vet hur man fixar och lagar, och som kan öppna alla dörrar i både bokstavlig och bildlig bemärkelse. Ett
exempel: Hallstahammars Kultur- och Idrottsförening har fått ta över gamla brottarklubbens lokaler. Senaste veckan har Hassan tillsammans med en praktikant gjort i ordning en liten träningshall
där mjuka golvmattor lagts in. Där kommer ungdomar att kunna träna dans, breakdance eller brottning. Förhoppningen är också att få en ledare från stadens kick-boxingförening att komma och hålla en prova-på-kurs.

Ja, Hassans vardag är fylld av göromål. Han klipper en gräsmatta.
Samlar in namnlistor för att få kommunen att stötta föreningen som behöver en bättre utomhusidrottsplats. Är den som efter arbetsdagens slut håller i ett träningspass eller en cirkel.
Pliktkänsla i all ära. Det måste finnas något mer. Varifrån kommer kraften?

– Från kärleken till idrotten och medmänniskorna, svarar Hassan utan tvekan. Jag får en lön men det är inte det viktigaste och i praktiken är lönen dessutom ganska liten. Men jag älskar det
jag gör. Idrott och kultur är viktigt, man håller sig i form på alla sätt och för de unga är det en väldigt bra motvikt till sådant som knark, öl och cigaretter.

Elitidrottstakterna sitter kvar
På Hassans privata hemmaplan finns familjen som alltid stöttat, trots semesterresorna som uteblivit och pengarna som ibland saknats. De tre numera vuxna barnen har känt delaktighet och
för Hassan har det funnits helig tid, bara för familjen. Som lördagar och söndagar fram till klockan 16. Hassan återkommer till detta med ansvaret.

– Man måste fundera över varför man exempelvis lånat pengar för att studera. Man måste använda sina kunskaper, lära ut till andra, skapa ett bättre samhälle!

Förutom att han själv ansvarar för otaliga grupper sitter de gamla takterna i. Som före detta elitidrottare längtar han varje dag efter rörelse. Fotboll, volleyboll, innebandy, basket. Om det inte är något träningspass med någon av de många grupper där han är ledare. Ja, då snörar han på sig joggingskorna och sticker ut och springer
själv istället.

– Min fru säger att även om hon gifte sig med en elitidrottare så visste hon inte att han skulle vara sååå upptagen! Men hon stöttar mig och är jättesnäll. Som en ängel.

Som eldsjäl är Hassan nöjd över tillvaron och samtidigt inte.

– Det finns folk som säger till mig att jag är dum som engagerar mig så mycket, nästan helt gratis! Det finns folk som anmält min sommarverksamhet för att de tyckt att vi använt den kommunala
idrottsplatsen för mycket. Men jag har min egen drivkraft och behöver inte andras beröm. Samtidigt är det skönt att få erkännande och bekräftelse ibland. Och jag anser att staten och kommunen skulle kunna göra ännu mer för att stötta folkbildningen och arbetet för allas våra barn och ungdomar.

TEXT: ANNA KIM-ANDERSSON