Till förstasidan

Pressrum
Cirkeln reportage
Jakt och ansvar

Cirkeln


 

Studiefrämjandet
Riksförbundet
Box 49013
100 28 Stockholm
Tel 08-545 707 00
Fax 08-545 707 39
E-post:
info@studieframjandet.se


 


                                                                                      
Jakt och ansvar

Vänta, studera, känna sig säker. Kvinnorna i jaktlagen hjälper till att dämpa den manliga jakthetsen, menar Lena Skalman, jägare och cirkelledare med stark tro på etik och ledarskap. Hon skjuter bra, säger hon men det är inte den enda viktiga. – En bra jägare är ett med naturen.


Första gången jag tog emot cirkeldeltagarna för en jägarskola så kände jag alltid frågorna, även om de inte sades högt. Kan hon skjuta? Hon som är så liten? Så då berättade jag, att det kan jag. Sen gick det bra. Berättar Lena Skalman, jägare, ledare och förtroendevald från Norsborg utanför Stockholm. En storstadsförort som kanske inte i första hand förknippas med jakt och eldsjälar. Men det är förstås fel. Både jägare och eldsjälar finns överallt. Kvinnor också. Lena är en av över 700 medlemmar i Stockholms län i nätverket för kvinnliga jägare, JAQT, och sedan några år ledare för jaktcirklar i avdelningen i Botkyrka-Huddinge.

Men, säger Lena, det är förstås inte så enkelt för ungdomar här i förorten att få börja jaga. Det krävs nästan att man har föräldrar som jagar, och det har de flesta inte. Särskilt inte om man kommer
från ett annat land.

Därför välkomnar hon fler satsningar på ungdomar och jakt. Projekt
som går ut på att låta ungdomar gå med i jaktlag är jättebra och behövs fler av. Men det är viktigt att följa upp dem också, så att de som börjat har chans att fortsätta. Annars blir det ju ingen återväxt.

Delar gärna med sig
Själv skulle Lena gärna vilja komma ut i skolor och informera om jakt och natur. Berätta att ”det är fint att jaga”. Dela med sig av erfarenheter, berätta att jakt först och främst inte är att döda utan
att bli ett med naturen. Det finns så många kunskapsluckor som hon skulle vilja hjälpa till att fylla igen!

Det Lena framför allt brinner för som ledare är säkerheten och etiken. Hon sticker inte alls under stol med att hon själv är en bra skytt. Hon har naturen i rötterna från uppväxten i Stockholmstrakten
och senare ett eget miljöintresse. Jakten kom med maken, eller snarare när sönerna gav sig ut med sin pappa i skogen och hon blev sittande ensam hemma. Då tog hon en jägarexamen – och upptäckte att det var roligt att skjuta. Det blev snabbt mycket tid på skjutbanan i Huddinge för att lära sig skjuta ännu snyggare. Det är en annan devis hon har: ”Skjuta snyggt!”

Viktig träning
Skytteträningen bland jägare är viktig men försummad, säger hon. Det medför tyvärr för många skadskjutna djur.

– Det är bra att Jägarförbundet har uppmärksammat det problemet och driver frågan om mer skjutträning.

Lena hade aldrig sett ett dött vilt djur innan hon tog sin jägarexamen. Och det tog henne hela tre år att våga fälla sitt första villebråd.

– När jag såg dem framför mig, en älgko med två kalvar och en tjur, var första tanken ”jag säger inget till någon om det här”. Sen kom den andra; ”Skärp dig!”.

Sedan knäppte hon tjuren, var skräckslagen för att den bara var skadskjuten, men den vacklade till hennes stora lättnad snart omkull. Hon tror det är typiskt kvinnligt. Vänta, känna sig säker, studera djuren.

Blandade cirklar
– Därför är det bra med kvinnor i jaktlagen, fler och fler börjar faktiskt tycka det. Vi dämpar den där manliga hetsen... hela den manliga jargongen. För den finns där ju, med sexskämten och
alltihop, det går inte att förneka, jag har själv hört den. Men tjejer godtar inte den.

Så blandningen är bra även i cirklarna. Samtalen blir annorlunda då.
Lena jobbar som förskollärare till vardags. Erfarenheterna kommer till pass. Det handlar både om att leda och se till att alla kommer till tals, även de tysta tjejerna. Så att inte killarnas vapensnack tar över.

– Det är inte så ofta tjejer snackar kulvikt, de är mer inne på själva djuren.

Djuren, säkerheten, etiken det går hand i hand. Det blir mycket etikprat i hennes cirklar. Inte bara om att skjuta snyggt utan om vördnaden och respekten för djuren, att det faktiskt är liv man släcker. Viltparaden, det tysta hedrandet av de skjutna djuren, är ett moment som hon vill att hennes deltagare tar på allvar.

Hon har varit i Sydafrika och jagat och gillade de stränga reglerna
för fotografering som gällde jägarna; Inte sitta på villebrådet, inga kepsar på jägarnas huvud, inga vapen i förgrunden, djuret i fokus. Bilden och självbilden av jägaren, den är viktig att diskutera.

För egna jakten så åker Lena gärna tillbaka till Afrika för att fälla det eftertraktade vårtsvinet, det lyser ändå lite jakthets ur ögonen när hon säger det. I Sverige han hon ”skjutit nästan allt man får
skjuta”. Inte särskilt förvånande tillhör hon de jägare som tycker att det borde finnas utrymme för både varg, lo och människa i den svenska skogen.

Modejakt
Hon drömmer inte om att skjuta en björn. Hon gillar att röra sig i naturen och går hellre på hundjakt än sitter stilla på älgpass i tre timmar. I båda fallen vill hon ha bra kläder. Ja, det pratas kläder
i hennes cirklar. Kläderna är ju en del av den rätt stora investeringen för en ny jägare. Och det är inte alltid lätt att hitta rätt, särskilt inte som kvinna.

– De som gör kläderna fattar inte att tjejerna faktiskt jagar! De verkar tror att vi bara är några som går med. Ett exempel på det är jackor där det saknas fickor för jaktradio. De finns alltid på männens jackor men inte på kvinnornas. Vansinnigt! Dessutom finns det inte alls så mycket storlekar att välja på som för männen. Här måste vi fortsätta och driva på och tjata tills fabrikanterna fattar!

Tillfälle att kolla jaktmodet fick kvinnliga jägare på en modevisning i samarbete mellan en jaktbutik och JAQT tidigare i höst. Jätteroligt och jätteuppskattat, säger Lena, en modern eldsjäl med fritiden full av jakt och kringuppdrag, nästan av en slump. Men vad skulle det blivit av all den tiden om inte slumpen infallit? Lena funderar en
stund. Tänker högt på natur och miljö. Och teater. Sen bestämmer hon sig;

– Jag skulle nog ha blivit Mulletant! Ja jag skulle nog ha varit ute och lärt ungar om djur och natur. Det hade passat mig bra.

TEXT: ANNAA MATTSSON


 

Reportage i Cirkeln nr 5/2007