Fängelseträdgård

Där andra ser grått vinterslask och kala grenar ser Petra sommarens färgprakt för sitt inre öga. Hennes händer och armar minns slitet med grus och sten och hård lera. Och känslan av späda plantor i ny jord. I hennes hjärna och hjärta lever skisserna och drömmarna kvar. De som blir verklighet när värmen kommer.

Petra sitter på huk framför rabatten och kupar upp jorden runt rosenbusken. Formar en skyddande grotta över rötterna och ser nöjd ut.

– Den här kommer må bra i vinter, säger hon.

Det är en regnfuktig och snöfri dag i början på december. På gården vid Färingsös öppna kvinnoanstalt ser det otränade ögat höga stängsel, grus och gräs och vissnade växter. Några rönnbär glöder ännu på bara kvistar strax över jordytan. I en stor plantering kämpar hösttrötta perenner sin sista kamp mot vintervädret. Jorden
vilar.

Men Petra vet vad som gömmer sig i grådasket. När hennes ögon sveper över området får trädgården liv.

– Här blir det pioner i sommar, säger hon. Rosor och digitalis. I alla nyanser av rosa och lila. Och här, efter trädgårdsgången, kommer det att växa en häck av doftande rosenschersminer.

Framtidsplaner
Efter ett år av planering och hårt arbete håller trädgårdsdrömmen på att bli verklighet. Petra visar sin trädgårdspärm där sommaren redan prunkar och blomstrar. Sida efter sida med skisser, blombilder, skötselråd och framtidsplaner.

– Jag älskar allt med träd och buskar och odling, säger hon.

Pärmen har hon gjort som en manual, med stor omsorg för att andra intagna ska kunna fortsätta att sköta om trädgården när hon själv inte är kvar.

– Jag kommer inte att uppleva all blomning här. Växterna är så nyplanterade och det tar tid för dem att växa upp.

Petra som gått en trädgårdsutbildning på ett annat fängelse nappade direkt när Studiefrämjandet drog igång en trädgårdscirkel. Uppdraget var att förvandla en gammal fotbollsplan på anstaltens öppna del från grus och blålera till en blomsterpark för vila, arbete och rekreation.

– Det har varit jättekul att planera allting från början. Vi började med att planera hur det skulle se ut, var vi ville ha buskar och träd. Och sen kom vår trädgårdslärare hit och hjälpte oss.

– Vi grävde och grävde och klagade och slet. Från början var vi tio tjejer som skulle vara med men på slutet var vi bara tre personer som gjorde allt. Men för mig var det värt allt besvär, säger
Petra.

– När man sitter på en anstalt är det jätteviktigt att man har en sysselsättning. Att inte ha någonting alls att göra är det värsta.
Att göra saker som man inte vill mår man inte heller bra av. Men att kunna vakna på morgonen och veta att, wow, idag ska vi plantera körsbärsträden. Och se fram emot det. Det är en helt annan
sak.

– Man har så mycket tankar och man är orolig när man är frihetsberövad. Så att vara ute och arbeta i trädgården får en på andra tankar. Det är en terapi för hela kroppen. Man mår mycket bättre  och får någon slags lugn. Det blir lättare att
somna på kvällarna.

Verktyg
Trädgårdsmästaren Katharina Ångström Isaksson har varit trädgårdsprojektets expert, och träffat trädgårdscirkeln en gång i veckan under två terminer.

– Det har varit en utmaning att vara med och bygga en trevlig miljö på ett ställe som bara är öppna ytor och jättetråkiga höga staket. Att kunna göra något där blicken kan få vila, säger hon.

– Promenaderna på området kommer att bli så mycket trevligare i framtiden, Med färg och form och dofter som skiftar med årstiderna. Förut kunde man bara gå längs staketet. Inget annat.

– Som trädgårdsmästare har det också varit spännande att jobba med människor, säger hon. Eftersom människor kan växa precis som växter.

– Jag inledde mitt arbete med att intervjua hela gruppen om deras relation till trädgård och det var väldigt olika. Vi gjorde långa listor med önskemål. Flera av dem var verkligen engagerade. Medan
andra knappt orkade lyssna. Men att få dem att vända och bli intresserade. Så man kände att de var med. Det var fantastiskt.

– Sedan har de i princip gjort allt. Mitt bidrag är att jag har gett dem verktygen, lite kunskap om växter, färg och form och struktur. Det blev mycket rosa, vitt och härliga dofter. Men det var tjejernas val hela tiden.

Gemenskap
– Det hände mycket med tjejerna under den här tiden, säger Katharina. Jag tror att trädgården blev en del av deras vardag efter en tid. För jag hörde hur mycket de hade diskuterat och tänkt, när jag inte var där. Mellan träffarna. Att pyssla med dofter och färger är livgivande och trädgårdsarbete är så tydligt. Det är vårdande och
man måste hålla fokus nära.

– Naturligtvis har jag fått jämka mellan dem en del, som i alla grupper. Det kan uppstå slitningar. Det finns ju alltid någon som kliver fram och säger att: ”Jag vill bara ha rosa”. Det tar tid att lära
sig samarbeta. Att slita tillsammans tror jag är bra för gemenskapen. Att man måste bidra med sin egen styrka för att lyckas. Och att man får lov att svettas tillsammans. Det tror jag är bra.

Respekt
Petra tycker att Katharina varit fantastisk för gruppen. Som kunskapskälla och inspiratör. Och som samtalspartner.

– Det har varit skönt att ha henne hos oss eftersom hon kommer utifrån. Hon har inte dömt oss, hon har inte haft några åsikter om vad vi har gjort. Hon har behandlat oss med respekt och som vanliga människor på utsidan.

– Allt det här har varit stort för mig, säger Petra och slår igen sin trädgårdspärm. Känslan av att ha varit med om att bygga upp det här från grunden. När jag kom hit fanns det ingenting.

Nästa sommar är hon inte kvar på anstalten.

– Men jag måste ändå komma tillbaka hit på besök för att se hur trädgården ser ut, säger hon. Förhoppningsvis kommer det att bli jättevackert.

TEXT: HETTY ROOTH