Måla inre rum

Jag svävar varje gång jag går härifrån säger en av deltagarna i målarcirkeln. Här används Almametoden. Alma som betyder själ, och som antyder att det är själarna som visar upp sig i sprakande färger på stora papper. De inre rösterna. Styrkan och kraften som finns hos var och en av deltagarna.

Familjen pratar om min målarkurs. Hur går det på målarkursen, undrar de. Och jag låter dem säga det, för det går ändå inte riktigt att förklara vad det är vi gör.

Så säger Marie-Louise, en av deltagarna i cirkeln Måla dina inre bilder, med ett litet fniss. De andra deltagarna runt fikabordet håller med henne.

– Det är lika bra att säga målarkurs, det vet ju folk vad det är. Fast sen förstås, kanske de blir förvånade när de ber att få se bilderna. För den här cirkeln är ingen sån där kurs där man lär sig måla i vanlig bemärkelse. Även om tekniken utvecklas allt eftersom.

För att jag ska fatta mer vad det handlar om vill gruppen och ledaren, bildterapeuten Hanna Eneslätt, att jag ska vara med, inte bara stå bredvid och titta på och fråga.

Avslappning
Det tre timmar långa cirkelpasset börjar med traditionell avslappning. Madrasser på golvet, mjuka filtar, stillsam musik, lugn ledarröst tills kroppen ligger tung och platt. Hanna läser en dikt.

Sen ska man gå fram till sitt staffli, välja färger och måla den bild som dykt upp. Papperen är väldigt stora så jag väljer ett halvt. Tänker att man kan måla lite på mitten. Sneglar på Annica och ser att hon snabbt täcker hela papperet med svepande svampmålning. Känner mig tillbaka i lekskolan när jag bara kunde komma på att rita hus. Lustigt nog får jag inte för mig att måla hus, inte ett enda. Det löser sig ändå. Det är nog tal om viss utveckling trots allt.

Den här gruppen är inne på sin sjunde träff. De andra berättar att de kände precis samma sak som jag första gången. Prestationsångest, ängsligt sneglande på andra, lätt skräck inför de stora papperen, alla färgerna. Men det går över. Nu sneglar ingen och man pratar inte med varandra.

Kraft och energi
Hanna går runt och småpratar med oss medan vi målar. Säger inte ”åh så fint” eller ”du kanske skulle ha lite mer blått där” utan talar mer om kraft och energi, föreslår att gå vidare i en annan bild, ”släpp om det blir för jobbigt”, kanske jobba med ett uttryck i en enda färg. Jag hör att hon för samtal med deltagarna, en och en, men jag tjyvlyssnar inte.

Det är meningen att man ska göra flera bilder efter varandra. Någon är snabbt klar med första och går vidare i nästa. När tiden är ute har alla målat tre eller fyra. Då är det dags för momentet som kallas för processanalys. En efter en får hänga upp sina bilder, alla är väldigt vänliga och uppmärksamma och hjälper till med hängandet.

Sedan sätter sig gruppen framför bilderna och Hanna frågar den som målat om hon vill höra kommentarer. Kommentarerna ska inte
handla om vad man tror bilden föreställer eller vad upphovspersonen menat. Deltagaren ska i stället gå in i bilden och berätta vad man själv ser. Ett skimrande hav, en livmoder, ett bröst, ett sagoslott, en stor padda, ett snurrande kugghjul.

Bildterapi
”Om jag får möjlighet att dela med mig av mitt inre svar på din bild kan vi kanske mötas.” Det är en grundsten i den s k Almametoden för bildterapi som Hanna jobbar med.

När alla sagt sitt om bilderna gör hon det också, ganska fåordigt. Ser en livsnerv i en bildsvit, använder ord som trygghet, instängdhet, noterar någon bild som särskilt viktig, en annan som något att gå vidare på. Varje deltagare får kommentera sina bilder och vad de andra sagt. Någon avstår, andra förklarar hur de tänkte, eller att de inte alls gjorde det. ”Bilderna bara blev”. Jag babblar nog för mycket om mina bilder, men är säkert förlåten.

Just ”Bilderna bara blev” är ett uttryck som återkommer när deltagarna berättar om sina upplevelser i cirkeln. När den första ovanan lagt sig så blev det bilder, helt enkelt. Färger och former som täckte de stora papperen. De inre bilderna kom ut. ”Man väljer inte själv!” Det är så bildterapin är tänkt. Ett sätt att uttrycka sig när
orden fattas. Genom bilderna kan man etablera en levande relation med sitt inre och uppnå ökad tillit och självförståelse, förklarar Hanna.

– Jag hade inte gjort något för mig själv på så länge, berättar Annica. Jag hade glömt hur kul det var. Jag kom hem som en ny människa.

Både Annica och Lena är långtidssjukskrivna på deltid. De tycker båda att de där tre cirkeltimmarna i veckan ger dem stor hjälp i vardagen. Lena blev rekommenderad av sin läkare att söka sig till cirkeln, ett råd som hon idag är tacksam för.

– Att måla har fått mig att kunna gå vidare. Jag svävar varje gång jag går härifrån, även om det tar på krafterna att jobba med bilderna. Jag är säker på att det är tack vare kursen som jag kunnat
gå upp i arbetstid nu!

Gruppsamvaro
Marie-Louise är arbetslös, hon berättar hur viktig gruppsamvaron är också. ”Inget socialt tassande behövdes, utan allt var rakt på från början.” De andra nickar, Annica fyller i och nämner kravlösheten, att inte behöva förklara sig. Vilket kan tyckas lite udda, för det här är ju verkligen en cirkel som ställer krav på allas deltagande och
även att förklara sig. Men de ser det inte riktigt så, de talar med lika stor entusiasm om att måla egna bilder som att ha fått lära sig att gå in i varandras bilder.

De nickar också instämmande när Hanna säger att en del bilder helt enkelt bara är bilder, allt är inte framsprunget ur ett stort tankedjup.
Jag känner mig lite avslöjad. Någon av mina bilder var allt rätt grund. Men både Hanna och gruppen visar stort överseende.

Hanna var först fritidspedagog, har gått målarkurser och sedan utbildat sig till bildterapeut. Hos Studiefrämjandet har hon lett bildcirklar i fyra år nu med nöjda deltagare, den här cirkeln är inne på andra varvet med samma deltagare.

Ledarrollen är förstås viktig i den här typen av cirklar även om Hanna lite anspråkslöst säger att hennes roll framför allt är att ge handledning och vara bollplank. Det kan bli starka känslor, tårar
förekommer, och då är det viktigt att hon finns där och ger stöd. ”Ingen får gå hem och vara förstörd!”

TEXT: ANNAA MATTSSON