Trädkramare ser framåt

Protesterna mot motorvägsbygget i Bohuslän för 20 år sedan är den största enskilda civila olydnadsaktionen som gjorts i Sverige. Över 400 människor dömdes för ohörsamhet mot ordningsmakten efter att ha satt sig i vägen för skogsmaskinerna. I februari träffades de igen kring seminarier om gårdagens och dagens miljökamp.

– Vi förlorade, ja det gjorde vi, men det vi gjorde var viktigt. Inte minst väckte vi frågan om trafiken som miljöproblem på ett sätt
som inte var gjort tidigare. Det säger Birgit Nielsen, en av förgrundsgestalterna ibland de många hundra som genomförde en följd av aktioner under hösten/vintern 1987/88.

En viktig orsak att man lyckades väcka ett intresse och inte bara
betraktades som bråkstakar var, hävdar Birgit, att man var just så många.

– Vi kallades trädkramare men så var det inte från början. Ordet dök upp i en rubrik i tidningen Arbetet. Och jag tänkte, nej, det där är inte bra, det är för smalt! Det handlade ju inte bara om träden utan om hela synen på infrastrukturen och om demokratifrågan. Men vi hade inget eget namn, ingen egen organisation så det fick bli Trädkramarna.

Seminarier
I vinter har gamla trädkramare samlats till seminarier för att både blicka bakåt, stämma av dagsläget och se framåt. En 2½ timme lång dokumentär av amatörfilmaren Mikael Enström hjälpte deltagarna på träffen på Ljungskile folkhögskola att minnas.

Nu satt de där, tjänstemän och lärare, pensionärer och universitetslektorer, präster, konsulter och någon enstaka nyutnämnd generaldirektör, det var sånt trädkramarna bl a blev, kände igen och konstaterade med något undantag att de gjorde rätt.

– Vi hade gjort allt, använt våra demokratiska möjligheter, det var bara motvärnet som återstod, säger Birgit som då var ordförande
i Miljöförbundet.

Och det var inte bara miljöaktivister som protesterade. 300 ortsbor hade faktiskt överklagat beslutet att dra motorvägen över deras mark och genom samhället Ljungskile.

– De flesta ortsbor valde att inte delta i själva aktionerna, men vi kände stödet från dem. De kom på våra samlingar på söndagarna
och de kom och gav oss kaffe och bullar när vi satt i skogen.

Lågmält
Det som slår en när man ser de gamla bilderna är lugnet, de lågmälda resonemangen. Lugnet som fanns där även när polisen kom och släpade aktivisterna. Frågan har ställts flera gånger, hur den stämningen skapades.

– Tja, aktionerna var tidigt på morgonen långt ute i skogen, det var kallt och lerigt, de som bara ville ställa till bråk kom inte! Jag tror faktiskt det skulle varit likadant idag, säger Anders Dejke, nu pensionerad folkhögskolelärare.

Då var han en av dem som betraktades som ledare, trots att man egentligen inte skulle ha något formellt ledarskap Ändå spelade förmodligen ledarskapet in, inte bara för att aktionerna blev välorganiserade utan även för att skapa de goda relationerna med polisen och för att som Birgit säger; stävja dem som bara var intresserade av metoden.

Man såg också till att förmedla av den breda kunskapsbasen som fanns. På söndagarna samlades deltagare och ortsbor till trädkramarnas eget universitet. Först, minns Anders, kom olika religiösa samfund och höll gudstjänst, sen kom experterna och
höll föredrag. Det föredrogs om allt från skogsskador till juridik, deltagarantalet var stort och brett, inte en enda folkbildningstimme
registrerades, för inget studieförbund, ingen folkhögskola var inblandad.

Universitet kallades det och ingen vet riktigt varför, det blev bara så. Att kalla det folkhögskola var aldrig aktuellt, säger Anders. Det hade blivit ett begrepp till att förklara för skeptikerna och den orken fanns inte riktigt.

– Att vända oss till Studiefrämjandet tänkte vi inte på, säger Birgit. Studieförbund var för mig mest förknippat med studiecirklar där man trixade på ett visst sätt för att få bidrag. Strax efteråt såg jag en teckning på en trädkramare i en broschyr från Studiefrämjandet
och tyckte det kändes konstigt; som om de tog åt sig äran för något de inte alls deltagit i.

Erfarenheter
Både Anders och Birgit anser att de haft stor nytta av sina erfarenheter. Anders har åkt ut som frivillig bevakare av palestiniernas rätt på Västbanken för Kyrkornas världsråd.
”Jag skulle aldrig vågat göra det utan erfarenheterna
från skogen!”

Birgit har organiserat motstånd mot bl a nedskärningar i skolan;
”Jag vet det är rätt att göra motstånd när vallöften sviks och medborgare körs över”.

Och det är rätt att göra motstånd mot en
samhällsutveckling som strider mot det även politikerna påstår att de egentligen inte vill ha. Därför går kampen mot de stora vägprojekten vidare, 20 år senare. Anna Jonsson var med i Ljungskile för att lyssna och lära, men också berätta om dagens motstånd mot Förbifarten i Stockholm.

Situationen är sig skrämmande lik tycker hon. Då pratade politiker och samhällsplanerare om katalysatorn som skulle stoppa utsläppen, nu ska biobränslen lösa alla problem. Man pratar om
trafikens miljöpåverkan men fortsätter planera stora vägprojekt i stället för att ta nya grepp om infrastrukturen. Och trots att medborgarna faktiskt frågar efter åtgärder mot klimathotet. Det är inte lätt att vara klimatsmart om det inte finns förutsättningar, om man vill gå längre än att bara släcka lampan. Begreppet klimatångest har t o m dykt upp.

– Det bästa botemedlet mot det är faktiskt aktivism, det finns det   t o m forskare som säger nu! säger Anna och ser ut som om hon
vetat det hela tiden.

Bredden
Anna imponerades av bredden och kraften i kampen i Bohuslän. Som uppenbarligen var så stark att man mer minns det som kom ut
av den än att man faktiskt förlorade.

Idag finns ett stort nyväckt engagemang, människor har lyssnat på både Al Gore och svenska metreologer, hon hoppas och tror att det kommer att kanaliseras i aktivitet. Att nya människor ansluter sig, bildar nya rörelser, går med i gamla, samarbetar med varandra. Hon tycker redan hon ser såna uttryck i Stockholm. Här menar hon, kan Studiefrämjandet ha en funktion som sammanbindande länk.

De negativa attityderna finns, miljömupp är ett ord som används även i de bästa av folkbildningsvärldar mot dem som är aktiva. I Ljungskile talades även om svårigheterna att göra aktioner sedan Göteborgskravallerna 2001. Jodå, Anna var där, hon känner till verkligheten men är ändå optimistisk;

– I grund och botten tror jag inte människor är så individualistiska som det påstås. När det verkligen gäller så kommer de! Jag tycker erfarenheterna från kampen i Bohuslän visar det.

TEXT: ANNAA MATTSSON