Vi tre        

Ellinor Svensson, musik och sångledare, Norrköping:

–Musikvärlden är ju fylld av egna ord och uttryck och jag försöker medvetet lotsa in barn och ungdomar i musikpratet från början, få dem att lära sig rätt begrepp så de förstår vad man pratar om. Det är en viktig del av pedagogiken. En del tycker att det är särskilt roligt, just med orden, och svänger sig gärna med fackuttryck när de pratar med varandra.

–Vi har ju också en annan attityd inom folkbildningen än i den kommunala kulturskolan. Det är mindre strikt här eftersom vi satsar på rockmusiken och det smittar förstås av sig i språket. Sen är det ju viktigt att anpassa språket till gruppen så det relaterar till det som finns i deras värld.

Inger Larsson, ledare i Brukshundklubben, Nacka:

–Inom hundverksamheten finns det ju verkligen massor med specialuttryck. Som ledare är det väldigt lätt att man faller in i det språket. Därför är vi väldigt noga med i ledarutbildningarna att poängtera hur viktigt det är att se upp och alltid prata så att deltagarna förstår vad man säger.

–Framförallt är det viktigt för nya kursdeltagare att man inte slarvar och använder en massa facktermer utan att förklara vad man menar, ingen får bli sittande utan att förstå. Men sedan kommer man som deltagare in i ett sammanhang och då blir det särskilda språket en del av det som förenar oss.

Ola Persson, ledare i jaktcirklar, Hässleholm:

–Något särskilt folkbildningsspråk tror jag inte vi använder oss av. Det kanske finns mer av i andra ämnen än just jakt.

–Jag har inte varit med så länge, men jag tror att det var mycket mer manliga jargong förr, den har försvunnit från både jakten och jägarcirklarna, inte minst för att det kommit in mera kvinnor. När jargongen och samtalsämnena förändras så förändras ju också språkbruket. Nu är det mycket snack om både hygien och matrecept. Förr handlade det nog mest om själva jakten. Nu vill man lära sig mer om hur man tar hand om och tar till vara det fällda djuret.