Hållbar demokrati     

För att nå en hållbar utveckling inom viltvården krävs en hållbar demokratisk process. Flera vetenskapliga studier visar att samtal, delaktighet och inflytande är nödvändigt för säkra den biologiska mångfalden.

Det har forskats en hel del om möjligheterna att bedriva en viltvård som förvaltar och bevarar de stora rovdjuren björn, varg, lo
och järv.

Hos forskarna finns sedan länge en vilja att förstå hur konflikter uppstår när olika intressen och behov kolliderat. Särskilt i tättbebyggda och rovdjurstäta områden. Men när forskarna försökt hitta förenklade förklaringsmodeller och förslag till lösningar har de stött på problem.

En hel del forskning om hur den biologiska mångfalden ska bevaras har t ex inriktats på att undersöka hur individuella faktorer styr inställningen till de arter som både ska bevaras och jagas och som samtidigt innebär ett hot. Resultaten har dock sällan satts in i
ett större sammanhang och i relation till olika påverkande faktorer.

Tvärvetenskap
I december 2007 kom så viltvårdsfondens slutrapport, ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt som kombinerat miljöpsykologi,
miljöekonomi och viltvårdsbiologi. På ett brett sätt har man här försökt undersöka människans roll när det gäller att få till stånd
en hållbar utveckling inom viltvården.

Rapporten utgår från psykologiska faktorer och ställer dem i relation till miljöekonomiska avväganden: Hur mycket är människor villiga
att betala för kollektiva nyttigheter som t ex en rovdjursstam?

Undersökningen genomfördes på ett statistiskt urval av 2 455 personer mellan 18 och 84 år. Förutom människors inställning till
de fyra rovdjuren undersöktes också åsikterna om älg, vildsvin, grävling, orm, geting och fästing. Totalt tio djur.

Utgångspunkten är bl a riksdagens 16:e miljömål om biologisk mångfald. Detta miljömål handlar bl a om en långsiktigt livskraftig
rovdjursstam med genetisk variation.

Liten oro
Generellt sett uttrycker svenskar en låg oro för rovdjur och det stämmer väl med att rovdjuren objektivt inte är särskilt farliga för
människor.

Samtidigt tyder resultatet i den här studien på att den som är rädd för att möta en typ av djur också är rädd för de
andra. När det gäller däggdjur var oron störst för de fyra rovdjuren.

Studien visar också att människors betalningsvilja påverkas av en rad faktorer. Att vara jägare, eller bo i ett hushåll med jägare,
bo på en gård och äga en jakthund hade negativ inverkan på betalningsviljan. Medan att ha hög utbildning, vara medlem i en
naturskyddsförening och vara hundägare hade en positiv effekt på betalningsviljan.

Forskarna menar att den oro för rovdjur som finns försämrar stödet för den nationella rovdjurspolitiken vilket på sikt motverkar
möjligheten att bevara rovdjursstammen och få till stånd en hållbar utveckling enligt miljömålen.

Forskningsprojektets slutsats är att rädsla och oro måste tas på allvar om man ska nå en uthållig samexistens mellan människor och de stora rovdjuren nationellt och internationellt.

Det är viktigt att ta hänsyn till människors känslor och för detta behövs en bättre förståelse. Det handlar också om livskvaliteten
för människor som lever i rovdjurstäta områden.

Möten och samtal inom folkbildningens ramar har därför stor betydelse för att få till stånd en diskussion både i det dagliga livet
och med sikte på framtiden.

Deltagande demokrati
Under hösten 2007 kom också forskningsrapporten Hot eller hotad: Kontroverser kring vargens utbredning och lokalisering 2003–2007.
Här undersöks hur beslut går till och hur de uppfattas av allmänheten i samband med att rovdjurspolitiken ska genomföras.
Men också hur vargen påverkar livskvalitet och levnadsvillkor i vissa områden.

I projektet genomfördes en rad intervjuer med bl a rovdjurs- och jakthandläggare, boende nära vargrevir, tjänstemän, organisationer.
Även detta projekt har en hållbar utveckling som utgångspunkt, en biologisk mångfald och hållbar viltförvaltning.

Men, skriver utredarna:

”Detta mål kommer i konflikt med gruppers önskemål om att begränsa vargens spridning i Sverige eftersom en växande
vargstam upplevs som ett hot mot människors livsstil, grundläggande värderingar och ekonomiska utkomst.”

Utredningen pekar på att den svenska rovdjurspolitiken

”uppfattas som en dold form av lokaliseringspolitik som bedrivs i syfte att utarma glesbygden på resurser och livskvalitet. Ett annat framträdande argument är baserat på idéer om risk och upplevelse av utsatthet och osäkerhet. Vargen uppfattas som ett hot mot tamdjur och hundar och ibland också som ett potentiellt hot mot
människor (Sjölander-Lindqvist 2006).”

Rovdjurspolitiken måste alltså ses som en demokratifråga. I en andra delstudie pekar Naturvårdsverket på att människor som
direkt berörs av rovdjursfrågan allt för lite får tillfälle till medbestämmande och delaktighet i beslut som rör deras vardag.

Missnöjet med förvaltningen av varg leder därför till en lokal frustration.

Konflikterna i rovdjursfrågan handlar inte om kunskapsbrist när det gäller varg och andra rovdjur, utan om kommunikation och demokratins villkor. Delaktighet eller utanförskap.

TEXT HETTY ROOTH